Har med åren blivit …
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Har med åren blivit allt mer ambivalent till att plocka blommor. Något jag tyckt om, för min mommo plockade in vilda blommor, satte samman dem vackert. Jag fick vara med om det.
Men blommorna borde väl få leva ett så långt liv som möjligt på den plats som fröet valt för dem?
Dan före höstdagjämningen cyklar jag till en av ängarna som vår stad har låtit beså med sommarblommor för att invånarna ska kunna njuta av dem, plocka av om de vill, till födelsedagskalas eller bara av ingen orsak alls.
Meteorologiska institutet har viskat om att frosten kommer, så jag tänker ta med mig hem av dem. Om några finns kvar.
Och det finns. Sommarblommor är ganska tåliga. Vilt och tamt om vartannat sticker fram. Tistel och prästkrage, vitmåra och vallmo, lin som gått i frö, men som har kvar lite blått i håret. Rölleka. Blåklint. Plockar lite av allting, tisteln också.
När näven börjar vara är full kommer två lite förnämare höstpromenaddamer förnämt förbi, i blänkande allvädersjackor och lika blänkande läppstift, rött. Det är svårt att komma på något att säga när nån stirrar på en, men jag drar till med ”Vielä on kesää jäljellä!”
Skulle det inte vara partitiv där? Det frågar jag ju inte dem, men tänker oroligt på. Det finns en särskild diagnos som drabbar språkminoriteten och den heter partitivängslan. Svår att bota.
Börjar cykla min väg, långsamt, så att alla kasus ska hinna undan. Men bara efter femtio meter ser jag den gula höstfavoriten, fibblan, som Lars Huldén skrivit så befriande vackert om. Det var den han uppmanade att blomma länge, länge. På munsaladialekt, försök med det!
Tar med mig några stycken, för jag minns inte riktigt var jag har diktboken, och jag vill bli påmind om vad dikten ville säga (det var en varm stämning i den).
Tittar mig tillbaka och ser att inte bara allvädersdamerna med läppstift plockar blommor för allt vad de är värda, utan också några till, vars apparitioner man inte kan urskilja där jag står. Ärligt sagt bryr jag mig mer om blommorna.
Strax innan utfärden till ängen, dit det tar högst fem minuter att cykla från hemtrappan (också om det skulle vara motvind) satt jag i en teatersalong och såg en föreställning som animerade allt möjligt som går att mäta och räkna. Känslor och attityder i livet, till exempel. Optimism, det gavs nutidsmänniskan i kanske sju procent av hela attitydpaketet.
Men dagen innan köpte jag en jättepåse morötter på en skördefest, så jag kände att jag just nu har mera.
Ambivalens fick tjugo procent i pjäsen. När jag lämnade teatern tänkte jag att det är ungefär samma siffra som understödet för Sannfinländarna står på (i senaste undersökningen som gjordes i början på månaden var det 20,6).
Men närmare åttio procent vet ändå att de inte vill rösta på dem. Säger gallupar alltid vem som är vinnare? Jag ställer mig ambivalent till det.
Några dagar före morotspåsen skaffade jag en diktantologi som heter ”Berör och förstör”. Jag vet vad den vill åstadkomma så jag har visst överseende med att titeln låter som ett förstulet populistprogram.
Det är arvtagaren till ”Kärlek och uppror” som utkom 1989. ”För unga människor” stod det då på pärmen.
Finlandsvenska poeter är också med, men Södergran och Diktonius och Andersson har åkt ut i den nya. In kom Enckell, Ringbom och Byggmästar. Man kunde nästan gissa att redaktörerna hade valt en byggmästardikt om blommor (”… det kan inte bli/ för mycket rosor inte sant …”).
Och vallmoknopparna från ängen slog genast ut. De är jätteröda och vet inget alls om ambivalens.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.