Här lever djur och människor i en stressfri miljö
Hästkulla gård.Foto: Maria Thölix
Den som kör motorvägen nordost om Åbo, viker av och fortsätter längs landsvägen västerut och sedan vänder av vid sandvägen till höger möts av en lada vid ett gårdstun i slutet av vägen.
Här stannade bilen Mia och Jocke Thibblin bilen för fem år sedan.
De var på väg på husvisning och tittade på gården som låg framför dem. Byggnaderna, åkrarna, skogsgläntan.
Och stadsborna visste. De hade kommit hem.
Den här förmiddagen ligger decemberdiset som en fuktig slöja på åkrarna runt gården.
Bärbuskarnas kvistar och äppelträdens grenar vittnar om en lummig sommarträdgård som nu vilar lugnt i sin kala vinterskrud.
Vid den röda ladugårdsgaveln går hönorna ute och pickar i marken.
– När det är så här fuktigt igen hittar de säkert maskar, säger Mia Thibblin.
30-talshuset i Patis kändes genast rätt för Mia Thibblin och hennes familj.
De bryr sig föga om sitt besök och fortsätter koncentrerat leta vidare medan en av tupparna med jämna mellanrum gör sig hörd inne i ladugårdenladan.
Betydligt mer nyfikna är fåren i andra ändan av byggnaden.
De ger inte så mycket som ett bä ifrån sig, men flera kommer gärna fram till sin husmor för att bli klappade och få en liten puss.
Andra står oberörda på bakbenen med huvudena långt begravda i höet.
Mia är uppvuxen i Åbo, Jocke i Esbo.
Somrarna har alltid tillbringats på sommarstugan på en holme utanför Dalsbruk, liksom vanligtvis också helgerna året om så längde de bodde i Åbo centrum.
Längtan att flytta ut på landet smög sig på utan att egentligen göra henne medveten om det.
– Det var Jocke som först började tala om att flytta.
Tanken på en flytt mognade och paret letade efter en lämplig gård bland annat i Pargas och Kimitoön.
Men sönerna Felix och Anton, som i dag båda går i S:t Olofsskolan, ville inte lämna sina skolor och kompisar i Åbo. Så när gården i Patis kom till försäljning fick framtidsgåtan ett svar.
– När vi såg det här var det kärlek vid första ögonkastet. Här har vi så mycket utrymme och inga grannar.
Hunden Lotta är kompis med djuren på gården
Även om de gula stadsbussarna inte trafikerar många hundra meter härifrån, känns ordet ”stad” väldigt avlägset.
Då familjen Thibblin flyttade till Patis slutade Mia jobba som danslärare i stan.
Istället jobbade hon som barnträdgårdslärare heltid tre dagar i veckan.
– Till slut blev det för mycket att jobba åtta timmars dagar och sedan komma hem till en ny arbetsdag med djuren.
Hon sadlade i stället helt och hållet om och utbildade sig till landsbygdsföretagare vid Livia i Tuorla.
Dagiset i Jäkärlä jobbar hon på en dag i veckan.
De första djuren skaffades redan då familjen bodde i centrum.
– Vi hade vaktlar i stan, sedan också sommarhöns och sommarfår på stugan.
I dag har Thibblins cirka 80 hönor, tre tuppar, 45 vaktlar, 25 tackor, två baggar, några lamm, två kaniner och en hund.Till en början hade de också ankor och gäss som spatserade fritt omkring på gården och badade i dammen.
– Som flest var de säkert 30 stycken och de var jättesöta och helt ljuvliga. Men här bor också en räv. Som med tiden blev jättetjock…
Intresset för ägg- och köttproduktionen bottnar i parets två passioner.
– Jag har alltid älskat djur och Jocke älskar att laga mat med rätta närproducerade råvaror. För oss är det viktigt att matproduktionskedjan inte är effektiverad, djuren är det viktigaste.
I stora hönshus är det inte ovanligt att det lever upp till 5 000 hönor. Det är tillåtet att ha nio hönor per kvadratmeter.
Här delar som mest tre–fyra hönor på en kvadrat inomhus och flocken överstiger inte 80 individer – även om det skulle finnas efterfrågan på fler ägg än vad Mia Thibblin får till försäljning.
– Det här är ett gammaldags hönseri, här får de leva ett jättelyckligt liv.
Thibblins höns har inte bara gott om utrymme, de har också en meny som heter duga.
De får havre, mycket morätter och äter maskar när de går ute.
De får också äpplen, squash, ärter och rönnbär.
– Vi har allt möjligt i frysen som hönorna äter under vintern. Då har de också program så de inte behöver hacka på varandra.
Vanligtvis värper varje höna ett ägg per dag.
Själv är Mia Thibblin ingen stor äggkonsument och föredrar vaktelägg framför hönsägg.
– Vakteläggen sägs också vara hälsosammare. Vi steker dem ofta i plättpanna, tre ägg per hål.
De är goda också som kokta och pocherade.
– Jocke äter mycket vaktelägg, han lägger dem i kokande vatten i två minuter. De är naturlig snabbmat.
– Har du bråkat lite med Nougat igen?
Mia Thibblin stryker baggen Milou över huvudet.
– En del säger att man aldrig kan lita på en bagge, men jag har nog alltid gjort det.
Med undantag av två ålandsfår, är fåren ursprungliga finska lantrasfår.
– De är lite mindre och lättare att ta hand om. Tackorna väger 60–80 kilo.
I våras föddes 60 lamm. Av dem är åtta kvar.
– Vi har haft slakteritider med en månads mellanrum och för dem i små grupper.
Det sägs att ägg håller åtminstone två månader, säger Mia Thibblin. Äggen behöver inte förvaras i kylskåp, rumstemperatur går bra. Hennes hönsägg hinner inte bli över en vecka gamla innan de har sålts.
Lammen borde väga 40 kg då man för dem till slakt. På ett lamm som väger 45 kg är slaktvikten 18 kg.
Det kan vara svårt att skicka dem till slakt, säger Thibblin.
– Men jag vet att de har haft ett lyckligt liv och fått gå ute och beta.
Djuren släpps ut på bete i maj så snabbt som gräset är 10 cm högt. Där får de ströva omkring tills snön kommer.
De bland annat i skogsgläntan vid tomten och på grannens åkrar vid de ogödslade områdena längs Patis å som rinner en bit från huset.
Hästkulla gård har många stamkunder. Många kunder köper ägg och kött direkt via rekoringen på Trätorget och i Västra centrum. Förhandsbeställningar görs via Facebook.
Vaktelköttet som paret slaktar i sitt eget gårdsslakteri säljs med vakteläggen i Saluhallarna i Åbo och Helsingfors. Ibland går leveransen också till restauranger.
Mia Thibblin säljer också annat som gården har att erbjuda: äppelsaft, vinbär, havtorn och jordärtskockor.
Familjen har lyxen att äta av sina egenproducerade varor.
På årets julbord finns bland annat rökt fårkött och lammköttbullar.
– Framför allt barnen älskar det basturökta köttet.
Mia Thibblin tycker bäst om filéerna. Tillredda på grillen eller i stekpannan av mannen.
– Jocke är kocken i huset, det är han som lagar den fina maten medan jag lagar vardagsmaten.
Mia Thibblin har en stor kopp te framför sig där hon slagit sig ner vid matbordet.
Från köksfönstret har hon utsikt över de fortfarande snöbelagda åkrarna och den gamla röda ladugården.
Tackorna är sociala individer som gärna tävlar om Mia Thibblins uppmärksamhet.
Den här morgonen har hon packat lammkött som hon om en stund ska köra iväg med mot Helsingfors. Det blir den sista leveransen innan jul.
– Tidigare då Jocke jobbade i Esbo tog han med köttet på samma resa, men nu har han skaffat en lägenhet i Helsingfors och åker oftast med tåg eller buss.
Efter att ha varit teaterchef vid ÅST och sedan Esbo stadsteater, blev han i maj chef för Svenska teatern i Helsingfors.
– Han har planer på att jobba hemifrån en dag i veckan, men hittills har han haft så mycket jobb att det sällan lyckats.
Ursprungligen hette gården Jokela då husen byggdes i början av 1930-talet.
Följande ägare på 2000-talet hade hästar och döpte den till Hepokumpu.
Thibblins beslöt sig för att behålla det namnet och kom på en svensk version, Hästkulla.
Och Hästkulla blev den plats som Mia Thibblin inte visste att hon behövde.
– Jag måste säga jag nog trivs jättebra här på landet. Här vilar själen.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.