Här hänger tavlorna som inte kom till sin rätt i Blåmusslan i Kasnäs
När Blåmusslans naturum i Kasnäs stängde 2016 blev två massiva konstverk utan mission. Nu hänger tavlorna i dess skapares, konstnärens Riggert Munsterhjelms galleri i Snappertuna. Och frågan är om de inte har det bättre där.
Visa HietalahtiÅr 1992 blev Riggert Munsterhjelm kontaktad av Forststyrelsen som önskade en lång stor väggmålning till Blåmusslans naturum i Kasnäs som skulle öppna året därpå. Att beakta var bland annat att rummet var 10 meter djupt och att en pelare bröt av väggen där tavlan skulle hänga.
Forststyrelsen ville ha ett konstverk med skärgårdsmotiv, vilket inte helt var Munsterhjelms gebit.
– Problemet var att jag inte målade tematiskt. Jag målade bara färg och upplevelser. Så det var med en viss tvekan jag tog emot uppdraget. Men jag beslutade att förvandla det till ett konstnärligt problem.
Med anledning av detta bjöd Forststyrelsen Munsterhjelm och övriga aktörer involverade i Blåmusslan på en rundtur i den åboländska skärgården, till bland annat Vänoxa och Jurmo. Som båtförare fungerade Bjarne Johansson från Österskär i Korpo.
Han fick tillsammans med sin bror Fjalar Johansson bli huvudgestalten i den första och två gånger fyra meter stora målningen ”I båthuset”. Munsterhjelm vistades på Österskär i olika repriser hösten 1992.
– Bjarne hade ett båthus med en ”redanbod” där bröderna redde upp näten. En gång hade de fått 120 sikar i näten. Den scenen fastnade i mitt minne. Till saken hör att Bjarne ville att jag helst skulle tala om 80 sikar i stället, eftersom ”någon kan bli avundsjuk”, minns en road Munsterhjelm.
Kristoffer NöjdMunsterhjelm hyrde 40 kvadratmeter av en tom industrihall på Drumsö i Helsingfors där han började måla med Juha Flinkman , numera utvecklingschef på forskningsfartyget Aranda, som assistent.
Eftersom tavlan skulle betraktas på 10 meters håll använde Munsterhjelm grova penseldrag så att detaljerna stiger fram på avstånd men inte nödvändigtvis på nära håll.
– Den är rätt tung och realistisk och påminner om en renässansmålning. Jag tillämpade mycket av det som min lärare Georg von Swetlik hade lärt mig.
Färgfadäs blev till storm
Den mindre tavlan på två gånger två och en halv meter, ”Trålfiske i månsken på Gullkrona fjärd” föreställer just det. Motivet är trålfiske på Gullkrona fjärd sett från fartygets fördäck en vårvinternatt 1993. Ursprungligen skulle havet på bilden vara spegelblankt. Men en fadäs med mycket målarmedel i färgen gjorde att natthimlen rann ner över det spegelblanka havet då Munsterhjelm tog en kaffepaus. Medan han försökte rengöra tavlan kom han på att göra natten på tavlan stormig i stället.
Tavlorna levererades till Blåmusslan som överenskommet. Men där kom de aldrig riktigt till sin fulla rätt. En inredningsarkitekt som planerade utställningen reste en vägg mitt i rummet så att man inte kunde betrakta tavlorna på håll såsom tänkt.
– Folk såg tavlorna men kunde inte titta på dem. Det harmade mig. Jag tyckte de var värda att visa upp.
Så när Munsterhjelm hörde att Blåmusslan skulle stängas tog han kontakt med Forststyrelsen som erbjöd honom att köpa tillbaka tavlorna.
Ria blev galleri
När tavlorna dök upp hos Munsterhjelm hade han redan hunnit planera sitt nya galleri. Nu är de en av huvudattraktionerna på Munsterhjelm Art Center.
I 13 år har Riggert Munsterhjelm och hans fru Catherine , litet i taget, renoverat ett gammalt småbruk på landsbygden i Snappertuna. Det hade stått tomt i 15 år och var fem före förfall.
– Här försöker vi leva ett så ekologiskt liv som möjligt och integrera naturen i gästernas upplevelse. Naturen ska vara lättillgänglig.
Mellan de pietetsfullt restaurerade byggnaderna löper breda och smalare stigar. Vi tar den som leder ner till en gammal ria och tröskhus tillika. Munsterhjelm visst först inte vad han skulle göra med den här byggnaden. Ladugården som skulle bli hans ateljé var hans primära fokus. Men då Helsingforsgallerierna Hagelstams stängde och Dix blev för litet kom han på tanken att skapa ett eget.
Första gången sedan 1982
Den gamla rian som lutade betänkligt lyftes upp och stadgades från grunden. Den fick ett nytt plankgolv och stora luckor som släpper in naturligt ljus i salen som i viss mån har känslan av ett lantligt kapell eller liten kyrka.
I galleriet pågår denna sommar utställningen ”Mästare och elev” där Munsterhjelms egna verk har sällskap av Georg von Swetliks dito. von Swetlik (1912–1991) var Munsterhjelms svärfar, mentor och lärare.
– Verken av von Swetlik härstammar från olika samlingar som till exempel blivit dödsbon eller krymper, det vill säga säljs av. Det är med andra ord fråga om en försäljningsutställning. Många av mina tavlor är nyproduktion från i våras.
– Jag var intresserad av att veta hur mitt fysiska liv där naturen inte bara är en källa till njutning och rekreation utan en arbetsplats skulle synas i min konst. Men det ledde till att jag började arbeta med urbana motiv, säger Munsterhjelm, skrattar och nämner i sammanhanget tavlorna ”Man i hiss II” och ”Tidningsläsare IV” som hänger på riagallerians vägg.
Flera av de över 60 utställda verken har vad Munsterhjelm kallar för ”halvabstrakta naturmotiv” där man kan jämföra mästaren och elevens stil.
– Det är första gången sedan vår samutställning i Sverige 1982 som jag ser våra verk tillsammans. Nu ser jag att vi är ganska nära varandra. Jag har alltid tyckt att han är skickligare. Hos mig syns analysen bättre. Jag målar som om det vore en matematisk uppgift. Han målar med mer svepande drag.
Arkiv/Kristoffer NöjdSommarens utställning på Munsterhjelm Art Center öppnades av Munsterhjelms dotter Teresa. Teresa Munsterhjelm var 4 år när hennes morfar Georg von Swetlik dog.
– Han var otroligt stor, lång och brummig. Jag var lite rädd för honom. Hans del av soffan var alldeles utsliten och jag trodde att han skulle ha sönder mig också, skrattar barnbarnet.
Tack vare sin morfar och sin far har Teresa Munsterhjelm lärt sig uppskatta konst redan som ung. I sin morfars skapande beundrar hon bland annat hans förmåga att få fram ljus i mörker som i tavlan ”Kvinnor i mörkret” där detaljerna framhävs på ett fascinerande sätt beroende på hur ljuset faller.
Nu står hon i färd med att rusta upp sin morfars ateljé i Björnböle cirka fyra kilometer från sin fars konstcenter.
– Jag hade tidigare inget intresse av att ta över huset. Jag har alltid drömt om ett vitt stenhus men aldrig kunnat knyta den tanken till min morfars ateljé.
En kiva artikel som kopplar ihop Åboland o VästNyland!
Sitter just nu på verandan och ser på båthuset i fråga. Tack Riggert för att du ”räddade” tavlan, jag har funderat på vad som hände med den!