Har du koll på vem som hittas i dina barns mobiler och surfplattor?
De flesta har säkert hört begreppet ”digital native”, digitalt infödd. Det syftar på de som vuxit upp i en tid internet varit närvarande överallt.
Det är de här unga som ofta får agera helpdesk och datasupport då mor- och farföräldrar skaffar sig smarttelefon eller vill börja använda nätbank.
Och jo, unga är ofta i viss mån tekniskt begåvade eftersom de varit uppkopplade hela livet. Dessutom är det mesta nya överlag tämligen intuitivt och lätt att lära sig, om man har en viss kunskapsgrund att stå på.
Teknisk kunskap är ändå inte samma som insikt om de helt annorlunda risker som smarttelefoner eller dator för med sig då man rör sig på sociala medier. Snarare kunde vi påstå att de flesta unga är digitala analfabeter då det gäller de mörka sidorna.
De unga inser såklart att det finns risker, men det handlar om en abstrakt förståelse. Då vuxna tänker på risker kan de relatera till verkliga upplevelser, egna eller närståendes. Den skillnaden är extremt viktig förstå. Att vara digitalt infödd är inte det samma som att vara förnuftig.
Den här insikten är viktig eftersom så många just nu sitter och grubblar över de vidrigheter som har skett i Uleåborg. Där var sociala medier ett redskap i gromning, kontakter med barn i sexuellt syfte.
Den lokala kriminalöverkommissarien Markus Kiiskinen talar om en trend – det att sådant sker genom sociala medier – men det känns något underligt. Sunnuntaisuomalainen, som ges ut av tidningar i mellersta Finland, gjorde ett avslöjande test 2010.
En journalist registrerade sig på Suomi24-tjänsten som ”miu_15” och började chatta i forumet 16+. Bums dök medelålders män uppför att berömma och smickra – samt stämma träff – vilket denna miu_15 gjorde med en av dem.
När mannen dök upp och konfronterades med journalisten försökte han fly, men gick med på att tala – förutsatt att han sedan lämnas ifred. Han var ju trots allt bara en ”vanlig familjefar” som egentligen ville ”varna” flickan för risker på nätet.
Medan den här ledaren skrevs skickades säkert tusentals sexuella inviter till finländska barns mobiltelefoner.
Många har säkert redan talat med sina barn. Eller så är de på väg att göra det. Det svåra är att hålla huvudet kallt.
”Om du precis har hört något som gör dig upprörd är det kanske bättre att vänta”, ett av Rädda Barnens sju tips om hur man talar om gromning.
Det är bra att vara lugn. Och du behöver inte ha svar på alla frågor. Det är bättre att barnet har ett snack med en ”oförberedd, pinsamt berörd pappa eller mamma” än att ingen säger något alls, enligt Suss Åhman, sakkunnig i sexuell hälsa, och som föreläst kring frågor som rör sexualitet och sexuell hälsa i tjugo 20 år. Citatet ovan är från Folkhälsans sajt, likaså det här: ”Det sämsta man kan göra är att gömma huvudet i busken”.
Snoka är farligt. Var femte svenska förälder har i smyg kollat vad som hittas på barnens smarttelefoner, enligt marknadsundersökningsföretag Yougov. Det undergräver förtroendet. Dessutom: En av de första saker många unga lär sig är att radera sökhistorik.
Varför inte börja med att snacka tekniska realiteter? Utgå från att alla bilder du tar med din mobil och allt som syns via din mobil- eller datorkamera kan bli tillgängligt för hela världen – och att du inte med säkert vet vem som finns där på ”andra sidan” linsen. Krasst, men konkret.
De digitalt infödda unga är kanske tekniska proffs men de har inte den vuxnas redskap att reflektera över det de möter. Därför är det livsviktigt att föräldrar och andra närstående inser betydelsen av att ha koll på hur barn rör sig på nätet. Om man nu sedan gör bort sig när man försöker tala om det här så är det ändå en signal om man bryr sig.
Kanske det är så att tröskeln för att diskutera risker ibland kan vara hög som en följd av att de vuxna själva inte är redo att möta det som barnen får se?
Läs också:
I Katedralskolan är man väl förberedd att hantera osakligt beteende
Åbo ökar upplysningen kring sexbrott
Som Holmström skiver, är det ju för utomstående i praktiken omöjligt att hålla koll, antingen tekniskt eller att inte förbryta förtroendet och i så fall även lagen. Därför efterlyser jag även platformernas ansvar. Hur är det möjligt, att alla dessa fina Facebook och andra dittan och dattan tillåter och möjliggör falska identiteter? Är dom inte i så fall till och med medbrottslingar? Åtminstone hjälper dom ju till att förmedla dessa kontakter. På samma uppslag i dagens ÅU skrevs det om knarkhärvan där Sipulikanava var, enligt åklagaren, en handelsplats och sajtens underhållare ställs nu inför rättan.
Gäller inte samma regler alla sajter & medier? Dags att göra något åt saken, och skapa ett nätverk där man kan endast delta efter en ordentlig identifiering av personen.