Här är hetaste politiska arenan i stan – ingredienserna är ett gigantiskt ansvarsområde och alltför lite pengar att röra sig med
ÅU har sagt det förr på ledarplats men vi säger det igen: Egentliga Finlands välfärdsområdesfullmäktige är för tillfället den politiskt intressantaste skådeplatsen i stan.
Det kan i och för sig hända att det händer mycket spännande politiskt sett också i andra, beredande organ.
Men diskussionen i nämnder och styrelser tidigare i beslutsprocessen, oberoende av organisation, sker bakom lyckta dörrar och är inte offentlig.
Välfärdsområdets fullmäktigemöten sänds däremot direkt på nätet.
Välfärdsområdets fullmäktige är ett förhållandevis nytt organ med ett gigantiskt ansvarsområde och alltför lite pengar att röra sig med.
Det handlar om vårdens, socialvårdens och räddningstjänsterna högsta beslutsfattande organ.
Och här sitter partiledare, ministrar, nuvarande och tidigare riksdagsledamöter och flera av Åbo stads biträdande borgmästare, för att bara ta några exempel.
Här finns veteranpolitiker, som tidigare ledamoten av Europeiska revisionsrätten och mångåriga riksdagsmannen Olavi Ala-Nissilä från Centern, och färska nyblivna politiker.
Här finns inga borgmästaravtal, som i Åbo, som alla eller de flesta partier skulle ha undertecknat genast i början av fullmäktigeperioden och som skulle binda dem för flera år framåt.
Välfärdsområdet har inte kommit så långt i sitt liv ännu, att ett sådant avtal skulle vara möjligt.
Det är det som gör välfärdsområdets fullmäktigemöten så intressanta, eftersom de motsättningar som finns – och som också ska finnas – mellan politiska partier märks.
I till exempel stadsfullmäktige i Åbo har udden av den politiska diskussionen i enskilda frågor trubbats av en aning. Borgmästaravtalet sätter ramarna och dem är alla redan överens om. Då blir rörelseutrymmet inte så stort.
Det finns naturligtvis undantag, som striden om Kuppis koloniträdgård, där olika åsikter böljade fram och tillbaka tills man nådde en kompromiss.
Men vården är en betydligt komplexare fråga än några små stugor och gamla äppelträd vid en av stadens huvudinfarter.
Vården plus socialsektorn plus räddningsväsendets tjänster handlar om en helt gigantisk helhet, där den lilla enskilda individen med diffus oro, högt blodtryck, dålig syn och värk i höger höft ändå borde stå i centrum.
Här finns med andra ord nog att vara oeniga om och ha olika åsikter om.
Till det bidrar att pengarna knappt kommer att räcka till att upprätthålla den nuvarande servicen, för att inte tala om att förbättra läget.
En extra krydda ger kommande riksdagsval.
Med tanke på hur många garvade politiker och lokalpolitiker med ambitioner det finns i salen kommer det stundande valet att sätta sin prägel än mer på den debatt som förs i välfärdsfullmäktige.
Den 23 november är det dags nästa gång – om det inte blir ett extra insatt fullmäktigemöte före det.
I onsdags satte oklart definierad terminologi gällande hälsocentralavgifter stopp för debatten i ett tidigt skede då ärendet remitterades.
I styrelsen föll rösterna 8–5, där Samlingspartiet, SFP, Centern och Sannfinländarna röstade för att också ungdomar på andra stadiet och en del arbetslösa ska betala för att gå till vårdcentralläkare från och med årsskiftet. Det är en förändring från nuläget i bland annat Åbo.
Men utgående från de inlägg som hann hållas på onsdagens fullmäktigemöte, innan ordföranden blåste av diskussionen på grund av remitteringen, tänker de som förlorade i styrelsen inte ge sig.
Debatten fortsätter garanterat när frågan om vem som ska betala för vårdcentralbesök och vem som inte behöver göra det kommer upp igen i välfärdsområdesfullmäktige. Och det är bara början på alla de svåra beslut som måste fattas med stram tidtabell.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.