Jean Lindén 10.05.2022 18:00

Jean Lindén

Ännu på 80-talet kunde man ”se världen” som sjöman, säger Jussi Mälkiä, grundare av och koncernchef för shippingbolaget Meriaura i Åbo.

Själv lämnade han Tammerfors för Åbo efter högstadiet 1978. Han gick en kort yrkesutbildning på skolskeppet Suomen Joutsen och sedan bar det ut på världshaven. I början ofta på åländska tankfartyg.

Småningom blev det mer ovanliga båtar under olika flagg, bland annat segelfartyg och miljöorganisationen Greenpeace fartyg.

Mälkiä var med och tog rättvis handel-fartyget Estelle till Åbo. För att aktivisterna skulle ha någonstans att bo medan de restaurerade segelskutan köpte Mälkiä och några kompisar den gamla bogserbåten Aura.

– Det visade sig inte vara ett så förmånligt sätt att bo som vi trodde, ler Mälkiä när vi träffas i Meriauras kontor i Åbo hamn.

Hobbyverksamhet och aktivism

Mälkiä köpte loss Aura och startade företaget Meriaura som 23-åring. De första åren var verksamheten hobbybetonad och ofta kopplad till aktivism.

Jussi Mälkiä jobbade även på tyska och brittiska Greenpeacebåtar, som styrman och som så kallad action coordinator i kampanjer mot bland annat riskerna med kärnkraft och kemiindustrin vid Irländska sjön. Man ordnade demonstrationer, höll möten i hamnarna och klättrade i kärnkraftverk.

– Kärnkraften har utvecklats i bättre riktning sedan den tiden. Miljöorganisationer kan upplevas som irriterande, men de uppmuntrar till förändring, säger Mälkiä.

De första åren som Greenpeaceaktivist var Mälkiä oavlönad frivilligarbetare. Sedan började han arbeta för organisationen via Meriaura, genom att hyra ut båten Auras tjänster.

– Inget man blev rik på, men vi överlevde, säger han. Engagemanget i Greenpeace lärde mig dessutom mycket om organisation och om internationell sjöfart.

Kommersiell verksamhet med miljötänk

Med Aura gjorde man också bogseringsuppdrag och skräddarsydda resor för passagerare, bland annat till destinationer som Saarenmaa när de baltiska länderna blivit självständiga.

Mälkiä säger att den finska sjöfarten var i kris på 80-talet. Sovjets sönderfall öppnade nya möjligheter. Det blev starten på Meriauras mer kommersiella verksamhet, som i dag resulterat i landets åttonde största rederi med nästan 20 fartyg.

Kungstanken har sedan starten varit att kombinera ekonomisk fungerande sjöfart med miljömedvetenhet, säger Mälkiä.

– Det behöver inte finnas en motsättning mellan dem. Det som är frustrerande är att förändringar ofta går så långsamt. Men jag är snart 60 år och har börjat acceptera det.

Meriaura började experimentera med biodiesel redan 1992. Man installerade solpaneler och behandlade avloppsvattnet genom att bygga en avloppstank och senare en komposttoalett ombord. Man började också återvinna fartygsgenererat avfall.

Mathias Mattson

Hur har ert miljötänk synts i takt med att verksamheten har vuxit?

– Vi strävar bland annat efter så effektiva transporter som möjligt, med minsta möjliga energiförbrukning och så lite tomt lastutrymme som möjligt. De material som vi transporterar har ofta att göra med återvinning och förnyelsebar energi, till exempel metallskrot, trä för återvinning eller vindkraftverk.

Mälkiä säger att transporter av återvinningsmaterial nu har blivit mainstream.

Däremot är transporterna av jättelika vindkraftsvingar, och kabelutläggning till vindkraftverk i havet, fortfarande mera av en specialkompetens som Meriaura har skilda fartyg för.

Satsning på biobränsle

På 2010-talet har Meriaura satsat stort på biobränsle, med nybyggda fartyg som kan använda bioolja samt egen tillverkning av bioolja- och gas i Nystad. Råvaran är i första hand återvunnen frityrolja och fiskrens.

– Vi strävar efter att minska vårt koldioxidavtryck varje år och följer utvecklingen noga, säger Mälkiä.

Mälkiä säger att ett problem är att man i världen, då efterfrågan på biobränsle ökade för 15 år sedan, började odla oljepalmer på fel sätt. Man skövlade skog och anlade plantager med monokultur.

– Det finns många växter som ger olja. I Finland har vi tallolja, men det växer långsamt här i norr. En idé skulle vara att odla oljepalmer på områden i Afrika och Sydamerika som redan förstörts, och se till att satsa på den biologiska mångfalden, funderar Mälkiä.

Överlag har mycket gått åt det bättre hållet inom sjöfarten, säger han.

– Tidigare var det allmänt att skräpet helt enkelt slängdes i sjön. Så är det inte nu. Gällande avloppsvattnet finns rum för förbättringar, men attityden har förändrats. Nu inser de flesta också att klimathotet finns, och kriget i Ukraina har dessutom gjort att vi snabbt måste komma bort från ryska fossila bränslen.

Känner för Ukraina

Mälkiä återkommer till Ukraina flera gånger under samtalet. Hans pappas familj tvingades i tiderna lämna Karelen. Nu har Mälkiä varit med och ordnat så att fem ukrainska besättningsmäns familjer kan bo i Finland. Ett par bor i en gårdsbyggnad vid familjen Mälkiäs hem i Nådendal.

– Farmor berättade för mig om Karelen då jag var ung, och jag kan identifiera mig med ukrainarna som måste lämna sina hem. Min farfarsfar och min farfar var båda köpmän i Karelen och östra Finland, men kriget tog min farfars karriär och hans business.

När farfar kom hem från fronten var hans nerver förstörda, han blev alkoholiserad och åt narkotiska piller som hade använts i armén.

– Min farmor sa till mig ”din farfar blev narkoman när han kom hem från kriget”. Men det var väl från honom och hans pappa som jag fick företagarådran, säger Mälkiä.

Varifrån kommer ditt ideella engagemang?

– Min pappa var universitetslärare och min mamma studerade socialpolitik, och vänsterströmningarna i universitetsvärlden påverkade väl. Men jag läste också väldigt mycket böcker med olika perspektiv på världen, säger Mälkiä.

Flytt utomlands

På tal om nya perspektiv ska Mälkiä försöka koppla loss från de direkt operativa uppdragen i Meriaura och satsa på sin roll som styrelseordförande.

Han avslöjar att familjen snart ska flytta till Frankrike. Han säger att det är en gammal dröm som det är en lämplig tid att förverkliga, bland annat för att företaget mår bra och barnen har blivit äldre. Men han har också en idé om att kunna föra idéerna om hållbar sjöfart till utlandet.

– Vi gjorde faktiskt ett avtal som alla i familjen undertecknade. Till och med våra hundar satte sina tassavtryck på det, men det är oklart om de visste vad de gjorde.

Sjömansjobbet, däremot, bjuder inte längre på de gamla, romantiska möjligheterna att upptäcka exotiska miljöer. Det är alldeles för bråttom i hamnarna för det.

– Vi måste hitta på något annat för att locka folk till yrket. Det är kanske digitaliseringen. Sjöfarten är väldigt teknisk i dag, nästan som ett spel.

Meriauras arkiv

Jean Lindén
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln