Hannekes mamma tappade bort sig och var försvunnen flera timmar i Åbo – polisen får allt oftare ta emot meddelanden om försvunna äldre
83-årig kvinna försvunnen i Salo. Polisen letar efter försvunnen Åbobo. Polisen ber allmänheten om hjälp för att hitta försvunnen äldre person.
En av de här rubrikerna kunde ha gällt Vahtobon Hanneke Laaksos mamma Elisabeth Helminen. Hannekes mamma led av Alzheimers sjukdom och gick ofta vilse.
Flera gånger blev Hanneke uppringd av både bekanta och obekanta som sett mamman vandra omkring på konstiga ställen i Pargas.
En gång hittades hon ute på en avlägsen udde i Bläsnäs.
Allvarligaste incidenten inträffade ändå i Piispanristi, Åbo, där mamman en tid bodde på ett servicehem. Dörrlåsen fungerade inte som de skulle på hemmet och mamman lyckades ta sig ut i bara en fleecejacka, utan mössa och vantar.
Det var minusgrader och 76-åriga Elisabeth Helminen var borta i åtta timmar.
— Jag var mycket, mycket orolig, berättar Hanneke Laakso. Hon var ju inte på egen ort i Pargas där någon kunde känna igen henne och veta att hon är på fel ställe. Det var som att leta efter en nål i en höstack. Var skulle man ens börja leta? Hur var hon klädd när hon försvann?
Gick från Piispanristi till Caribia via centrum
Servicehemmet tog hela tre timmar på sig att meddela de anhöriga att mamman var försvunnen. När de väl gjorde det kopplades polisen in och Hanneke lade ut en efterlysning på Facebook.
Till slut var det ett par främmande flickor i Studentbyn som upptäckte mamman i närheten av Caribia.
Drastisk ökning av försvunna äldre
Enligt statistik från Polisstyrelsen ökade larmuppdragen som gäller försvunna äldre med hela 85 procent under åren 2010 – 2019. Särskilt mycket ökade fallen som gäller demenssjuka eller på annat sätt sjuka äldre. De här fallen sexfaldigades under nämnda tidsperiod.
Det finns visserligen en viss osäkerhet beträffande statistiken, påpekar Erja Rappe, som är forskare vid Äldreinstitutet och på vars initiativ siffrorna har plockats fram: Men, signalen är tydlig.
Det har man märkt också vid polisen i Åbo som berättar att det under pandemiåren märkts en tydlig ökning i larmuppdrag som gäller försvunna äldre personer.
— De bor ensamma hemma, går ut och hittar inte tillbaka hem, sammanfattar överkonstapel Vesa Hanski, som jobbar vid polisens lägescentral i Åbo och har bra överblick av larmuppdragen.
Monica ForssellHur gick det så här?
Finlands äldreombudsman Päivi Topo tycker det är dags för Finlands beslutsfattare att ta sig en ordentlig titt i spegeln. Allt fler äldre demenssjuka förväntas bo kvar hemma, trots att de inte klarar av att laga mat själva, inte nödvändigtvis kommer ihåg att äta och inte borde gå ut för att de kanske inte hittar tillbaka hem.
— Vi har själva skapat det här problemet och nu måste vi lösa det, säger Topo. När vi funderar på vad våra gemensamma pengar räcker till kan vi inte bara granska en del utan vi måste se till helheten. Vad kostar det för samhället att upprätthålla bristfällig service?
Äldreinstitutet/pressbildNär en demenssjuk person, som bor ensam hemma, går ut och inte hittar tillbaka hem kan det dröja länge innan någon upptäcker det. För att leta rätt på den försvunna kan det behövas polishjälp och om den försvunna hittas vid liv kan hen behöva sjukhusvård för att återhämta sig.
— Ett förmånligare och humanare sätt att ta hand om demenssjuka personer skulle vara att erbjuda dem plats på servicehem, säger Topo. Vi måste helt enkelt se till att skapa fler vårdinrättningar med platser för äldre som inte längre bor tryggt hemma.
Jag var jätteorolig hela tiden. Varje gång telefonen ringde funderade jag på vad det kan vara för samtal, var hon kan vara och vad som kan ha hänt den här gången.
Hanneke Laakso, anhörig
Efter att Hanneke Laaksos mamma Elisabeth diagnosticerades med Alzheimers sjukdom hann hon bo ungefär tre år hemma innan hon fick plats på servicehemmet i Åbo.
— Jag var jätteorolig hela tiden. Varje gång telefonen ringde funderade jag på vad det kan vara för samtal, var hon kan vara och vad som kan ha hänt den här gången, berättar Laakso.
Olika elektroniska hjälpmedel för att hålla koll på var mamman rörde sig införskaffades, men den som lider av en demenssjukdom kommer inte ihåg att ta på sig en gps-klocka och minns inte varför den är viktig.
”Demenssjuka ska inte bo ensamma hemma”
Familjen försökte få Pargas stad att bereda en plats åt mamman på något av stadens servicehem men fick nej ända tills man från stadens hemvård till slut ansåg att mamman inte klarade sig ensam hemma längre.
Då fanns det dessvärre inga lediga platser i Pargas och därför måste mamman bo en tid i Åbo. Senare blev en plats ledig på Lilla Ro i Pargas. Elisbeth Helminen dog i juli 2021 och de anhöriga är glada över att mamman fick bo på ett tryggt och trivsamt ställe den sista tiden i livet.
Hanneke Laakso är tydlig med sin hälsning till beslutsfattarna:
— Demenssjuka människor borde inte få bo ensamma hemma. Och ställena de bor på ska vara säkra. Det får inte ske sådana olyckor som min mamma råkade ut för.
Begränsningarna under pandemin fick flera tråkiga följder
Pandemin har gått hårt fram bland ungdomarna, men den har också gått hårt fram bland de äldre. Anhörigas besök begränsades under pandemin och många lämnades alltför ensamma.
— Att försvinnandena ökade under pandemin är en helt logisk följd av den ensamhet som många fick erfara, säger Topo.
En annan, likaså logisk konsekvens av pandemibegränsningarna, är att demenssjukdomarna nu ökar.
— Vi vet ju att det går att förebygga demenssjukdomar genom att man rör på sig, genom positiva sociala kontakter, minnesträning och bra kost. Allt det här naggades i kanterna under pandemin och det syns nu i förlorade friska år, säger Topo.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.