ÅU 24.05.2018 07:00

Turun Sanomat publicerade i början av veckan en intressant jämförelse av hur Åbo, Salo och Arkea köper upp kött. Det finns nämligen en klar skillnad i hur dessa stora livsmedelsuppköpare upphandlar sina råvaror.
Av det kött som Salo stad köper upp är 100 procent inhemskt. Andelen för Arkeas del är 99 procent. Då det gäller Åbo stad är nivån en helt annan. Av det kött som Åbo köper upp för att serveras i skolor och daghem är 67 procent inhemskt.
Det här är en markant skillnad, särskilt då man jämför med Arkea, som trots allt är nästan helägt av Åbo stad. Lagen om upphandling är orsaken, säger upphandlings- och logistikdirektör Fredrik Lindström.
”Utgångsläget för lagen är att det ska vara jämlikt och ickediskriminerande, så vi kan inte i en offertförfrågan förutsätta att något ska vara inhemskt”, säger Lindström till TS (21.5).
Detta är sant. Samtidigt finns det de som säger något helt annat, såsom Ulla Huittinen, andra vice ordföranden i Salo stadsstyrelse:
”I Salo gjorde vi utstakningen att staden endast köper kött som uppfyller finsk lagstiftning”, skriver hon i sin öppna Facebook-profil där hon kommenterar TS-nyheten.
Huittinen påpekar att importkött till vissa delar produceras på sätt som inte ens är tillåtna i Finland.
”Jag ser det som oetiskt att med offentliga medel köpa utifrån sådant som inte skulle vara godkänt om det kommer från egna (inhemska) producenter”, fortsätter hon (21.5).
Huittinen är själv lantbruksföretagare i Kisko, så den vägen är hon rimligtvis väl insatt i alla upphandlingskrumelurer också ur producentsynvinkel. Det är väldigt viktigt, enligt Elise Pekkala från Arbets- och näringsministeriet.
Pekkala var ordförande för den arbetsgrupp som beredde lagen om offentlig upphandling, som trädde i kraft i början av 2017. En kommun ska veta vad de vill få och en leverantör ska förstå vad kommunen vill ha, som hon sade i en intervju för Yle.
”En kommun kan i sin offertförfrågan betona kvalitetskriterier. Exempelvis färskhet kan vara en ganska betydande faktor” (Yle, 12.9.2017).
Om kravet är färskhet – rätt formulerat – kan maten inte transporteras alltför långa vägar. På så vis kan man faktiskt i offentlig upphandling prioritera inhemskt, också om det inte skrivs ut.
”Det är alltså tillåtet att gynna den egna kommunens service och producenter, om man gör det skickligt”.
Pekkala, som var med och beredde lagen, borde väl veta hur det är?
Vi är tillbaka till rättvisefrågan och det som serveras i Åbo. Om de som levererar kött förutsätts ha en produktion som uppfyller finsk lagstiftning så är det väl ett juridiskt hållbart och likvärdigt utgångsläge för alla? Följden blir i alla fall att inhemskt gynnas, indirekt, men inte på ett sätt som strider mot upphandlingsreglena.
Detta ”samma krav för alla” gallrar ändå bort både dem vars produktion inte uppfyller finsk lagstiftning och dem som inte klarar av att påvisa att den gör det. Bevisbördan är ju den potentiella leverantörens, inte uppköparens.
Så har vi några ”men”. Upphandling kunde skötas på andra sätt, men … det finns i alla fall fyra orsaker till varför många inte går in för att prioritera inhemskt.
För det första förutsätter det kunskap. För det andra finns det kanske en oro för att man måste ta en rättslig fajt om någon part inte är nöjd med offertrundans resultat. För det tredje är det väl så att de givna ekonomiska marginalerna begränsar möjligheten. Det är både lättare och billigare att upphandla importerad mat.
För det fjärde kan det vara så att det inte alltid är en poäng för inhemska producenter att delta, inte ens då det skulle handla om lokal upphandling.
Ett sådant fall gäller Kimitoön. Där kartlades de de lokala leverantörsvolymerna av kommunen, lantbrukarcentralen SLC:s verksamhetsledare och Finska Hushållningssällskapets växtodlingsrådgivare. Svaret var entydigt: Kommunens nio tillredningskök använder så små volymer att ingen lokal odlare kunde få en lönsamhet i att leverera det, kunde ÅU rapportera (11.11).
Då det gäller Åbo stad borde vi ändå kunna anta att volymerna inte är problemet.
Det känns som om krav på mer närproducerat och inhemskt har upprepats i all evighet sedan den förra lagen om offentlig upphandling kom 2004. Den nya lagen har gett nya frihetsgrader, som säkert kunde utnyttjas bättre. Nya tips för upphandling hittas också i den handbok som gjorts av Jord- och skogsbruksministeriet, tillsammans med expertföretaget Motiva.
”Det finns många (upphandlings)kriterier som ger inhemska produkter ett klart överläge”, säger Motivaexperten Elina Ovaskainen till TS.
Salo och Arkea har visat att det är möjligt att ge inhemska livsmedelsproducenter en bättre chans att vara med och vinna offertrundor. Hoppas också andra kan sporras av dem.

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln