Händelser i juni
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Allt är återfött! Försommarens starka dofter är som en rörpost som slänger oss hit och dit i tiden.
Mycket märkligt i finländsk politik har inträffat i början av juni. Sipiläs U-sväng, om jag minns rätt. Det känns också skakigt med kommunalval då. För säkerhets skull röstade jag på biblioteket redan i maj.
I minnet hade vi knappt andats ut sista psalmversen (och rafsat ihop terminens häften och teckningar och vingliga handarbeten) så stod vi på skolgården som skulle vara tömd i tolv veckor. En så lång tid gick inte att överblicka.
Som lärarbarn gick jag igenom samma sak varje år. Jag trodde jag skulle få mina föräldrar tillbaka den första juni, som förr var sommarlovets första dag. De hade hållit på med att skriva betyg, övertala föräldrar att låta sina barn tenta in till samskolan och öva program för avslutningen. De hade varit svåra att nå.
En gång kom en elev från medborgarskolan hem till oss sista veckan i maj och övade på en dikt som valts för avslutningen. Jag lyssnade bakom dörren och de två första raderna bet sig fast: ”Ängsullen nickar på ensliga tuvor. Spoven ropar i kvällen sen.”
Nu är det säkert länge sen Jarl Hemmer kommit med på skolavslutning, och gjorde han det skulle väl publiken fråga ”Hemmer, vem är det?”. Och jag tycker inte heller att alla aktivt måste hålla honom i minnet, men det finns en öppenhet mot alla slags känslor hos Hemmer som läsare i dag kunde tilltalas av.
När jag var barn uppskattade jag också att vi tog del av sånt som var vuxet och inte bara behövde hålla oss till barnverser. I ängsullsdikten finns en lite spöklik melankoli, som moderna uttryck kan behöva en hel deckarserie, lokaliserad i glesbygd, för att framkalla. Men då eleven från medborgarskolan stretade med raderna såg man den mer som en högtidlig tavla med naturmotiv, en behärskad utlokalisering av något som var för stort för att hantera på egen hand.
Varje år trodde jag att jag skulle få mina föräldrar tillbaka, men de började genast planera att tvätta mattor, organisera om trädgården eller fara på olika kurser i anslutning till jobb och intressen, praktiskt nog kunde de sammanfalla.
Pappa var invald i något organ som ibland möttes runt om i Norden, det gällde anspråkslöst sakliga förhandlingar och glada personliga möten. Norden var framtiden. En gång inföll ett sådant möte inom bilradie från vårt hem räknat, och jag som inte kunde barnvaktas hemma av någon just då (kanske eleven med ”Ängsullen” tillfrågats men sagt nej) fick följa med.
Tidigare hade jag varit närvarande vid Motorförarnas Helnykterhetsförenings styrelsemöte och fått intrycket av att de ledde världsutvecklingen, men nu förstod jag att det var dessa vänliga farbröder i terylenkostym som höll universum på rätt bog.
Någon vecka senare fick pappa protokollet per post och det var förstärkt med ett häfte i serien ”Tuss og Troll”, traditionella norska folksagor med illustrationer. De var dedicerade till mig, med en hälsning på ett språk som var lite exotiskt. En underbar känsla.
Jag gick ner mig helt i sagan om Kvitebjørn, som handlar om en kung och en prinsessa som lever under en komplicerad förtrollning tills de tillsammans får kål på häxan som arrangerat eländet.
De flesta aspekterna i relationen var för avancerade för mig: han är isbjörn om dagen, sig själv bara om natten, om hon motstår frestelsen att få se hans ansikte kan förtrollningen på sikt upphävas. Som vuxen kände jag igen sagan i myten om Amor och Psyke.
En mer handfast poäng i berättelsen är att man kan bli övertalad att gå emot sina egna intressen, något som är bra att vara uppmärksam på alltid, särskilt nu i juni när vi ska välja dem som får styra vår närmsta bit av universum.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.