Filmrecension: Han Solo är kvick att dra
Lär sig flyga. Joonas Suotamo, Alden Ehrenreich, Emilia Clarke och Woody Harrelson
Solo: A star wars story
USA 2018
3 av 5 sjärnor
Regi: Ron Howard
Manus: Jonathan Kasdan, Lawrence Kasdan
I rollerna: Joonas Suotamo, Alden Ehrenreich, Emilia Clarke, Woody Harrelson, Donald Glover, Paul Bettany,
2:15 F12
I filmen ”Solo: A star wars story” som är i slutändan regisserad av Ron Howard, en pålitlig hantverkare av gamla skolan, får vi träffa en ung man kallad Han.
Vi serveras berättelsen om hur Han Solo fick sitt namn, sitt rymdskepp Millenium Falcon och andrepiloten Chewbacca. Hur han träffar playboyen och korthajen Lando Calrissaian (Donald Glover) och sin mentor Becket (Woody Harrelson är Woody Harrelson).
Alltså vad som hände före första filmen (1977), före Luke Skywalker och prinsessan Leia. I inledningen skiljs han från flickvännen Qi’ra (Emilia Clarke), återförenas senare och, slutet avslöjas inte.
Han Solo är galaxernas mest illmariga och bästa smugglare, han arbetar för vem som helst som betalar mest. Inte ens i Harrison Fords skepnad var Han någonsin en hjälte.
Men nu är han nästan en hjälte när Han gestaltas av Alden Ehrenreich som är hyfsad i rollen om man uppfattar karisman, charmen eller glimten i ögat. Inte alla förunnat.
Han Solo (galaxens skickligaste pilot, enligt egen utsago, men snacka kan han) har alltså fått sitt namn och sitt skepp.
Han och hans nya vänner får i uppdrag att stjäla superbränsle av någon någonstans ifrån och leverera till gangsterbossen (Paul Bettany). Ingen är att lita på (ens sig själv och omdömet; av filmen). Och människan är förutsägbar, säger Becket, vi om filmen.
Förlåt Chewbacca kan man lita på tack vare Joonas Suotamo. Bättre kan ni manusförfattare, Jonathan Kasdan och pappa Lawrence Kasdan som varit med förr.
Filmen har långa actionscener, men råddiga och utan nyhetens behag. Utan känsla i fingertoppar eller ryggrad..
Humorn är inte sparsmakad, den är avskalad; spänningen är det si och så med. Däremot gör vilda västern- och sjuttiotalsstilen äventyret charmigt, gammaldags charmigt. Så långt hålls manus och regi på mammas gata.
Figurerna är intressanta, om vi fått veta lite mera om dem och om vissa fått vara med lite längre. Rymdäventyren har vi sett förr, inget nytt under alla solar.
Eftersom allt är berättat, om krigen bland stjärnorna, är det synd att Lucasfilm och Disney inte vågade producera en avantgardistisk, en rejält rolig film.
Fortsättning följer, antyder slutet på den här filmen, och nästa gång i pluralis måste det ske. Att vi får se en genomtänkt och en ny historia.
Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.