Ann-Christine Snickars 24.01.2021 10:00

Gurli Lindéns ”Flyghöjd – en självbiografi” har en vacker omslagsbild, en svan som flyger över vatten, och eftersom den är placerad i övre kanten ger det intryck av hög höjd. Man vet att sångsvanen kan färdas på tusen meters höjd och den kan lätt avverka flyttetapper på flera hundra kilometer i ett svep.

Svanen är en tålig och uthållig varelse, den passar väl som bild för Gurli Lindéns och hennes författarskap, som inleddes 1973. Hon gick i bräschen för feministisk dikt och för regionalt producerad litteratur. Hon var en av initiativtagarna till Författarnas Andelslag.

Men hon har inte förlagt hela sin litterära karriär till Finland. Hon har bott i Stockholm och i Västerbotten, där hon fortsatt skriva och ge ut böcker.

I sitt icke-skönlitterära författarskap har Lindén studerat konstnären Hilma af Klint, ett bra tag innan af Klint slog igenom hos den stora publiken. Den stora utställningen på Moderna Museet i Stockholm inträffade först 2013. Den som har lite koll på af Klint vet att ett av hennes figurativa motiv är svanen.

Gurli Lindens senare poetiska produktion har uppehållit sig i en miljö som är sagans eller mytens och den röst som hörs har varit vandrarens och sökarens.

Nu rör sig det skildrade mot begynnelsens konkretion, men det finns också kvar en luftighet och en paradoxal avindividualisering i dikterna som hör ihop med det esoteriska spåret och af Klint.

Genom texterna går ett drama där positionerna är gemenskap mot uppbrott och ensamhet.

”Helhet” är ett ord som återkommer i flera av de tolv avdelningar som ”Flyghöjd” består av. De är inte namngivna utan bara numrerade, som för pauseringens skull. Det finns en kronologisk kontinuitet genom alla prosadikterna.

Barndomsminnena ses från hög höjd, barnet i dem omtalas i tredje person, men samtidigt finns det en rörelse och ett jag i dem, en verksamhet och en sinnlighet som drar en in – minnena blir levande för läsaren, på så sätt också universella.

Den som har minnen av sin egen barndom kan lätt leva sig in i en annans. Det kan bli modellen för den vidare framställningen, konkretionen är genomgående stark. Den avbryts ibland av ett svanperspektiv, som också är ett slags upphöjdhet.

”Flyghöjd” är en samling lyriska texter som helst bör läsas från sida ett och framåt och inte förstrött bläddrande. I annat fall kan de senare dikterna ge intryck av lösryckt patos, en predikoton, till och med.

Går man genom diktsamlingen som genom livet, framåt bit för bit, utan att tjuvkika på slutet, blir upplevelsen en annan. Genom texterna går ett drama där positionerna är gemenskap mot uppbrott och ensamhet.

Troheten mot sig själv och kärleken är insatserna, genomgående höga.

I ett program (som finns tillgängligt på Arenan) av Hanna Klingenberg, som gjort många spännande inslag, utan förutfattade meningar, i serien ”Himlaliv”, som handlar om livsåskådning, världsåskådning, tro, talar Gurli Lindén om en stark inre röst hon alltid haft, och en drift att förstå, få reda på hur existensen hänger ihop.

Det är utmärkt att kombinera läsningen av ”Flyghöjd” med det, till exempel för att jämföra reaktionen på framställt tal och framställd skrift.

Själv har jag ett grundmurat motstånd (tror jag!) mot världsförklaringar som ska täcka allting och också ganska mycket mot det som pekar mot det esoteriska, men vilka bilder man använder för att beskriva sin (eller väldens) utveckling är av högsta intresse.

Här finns också drömmen om att flytta från landsbygden

Den som känner till något av Gurli Lindéns författarskap och genom det delar av hennes biografi ser också stoff från tidigare böcker, till exempel prosan, glimta fram.

Och här finns också drömmen om att lämna landbygden med allt den har av höbärgning och lagård och arbeta med mode, att skapa sin yttre apparition. Utbildningen påbörjas i Stockholm.

Men så blev det inte, det blev ett annat liv, övergången skildras så här:

”Pelargoner dekorerar de välvda broarna, människorna flanerar under ekarna. Ska jag berätta om sveken, tårarna. Om verkligheten som alltid varit i vägen för det hon velat se, den dubbla rörelsen. Hon kommer hem, föder barn, hon var oförberedd.”

I svanperspektivet får saker som lycka och olycka ett annat format, de är bara en del av den stora bilden, helheten, den som texterna tillsammans vill framkalla. I de senare avsnitten finns också sekvenser som tangerar det skrivande liv Gurli Lindén länge delade med livskamraten Eva-Stina Byggmästar.

Namn nämns inte, men jag tänker mig det så i avdelningen som börjar: ”Våra hästar är sadlade, löst hängande tyglar. Stigen fortsätter in i skogen … ”. Det är lika mycket sagostämningen som viet som talar för det: att leva i kärlek och arbete. Men den talande kan också rikta sig till sig själv eller sitt tidigare jag med ”du” eller ”hon”.

Trots den bitvis höga tonen är ingenting i ”Flyghöjd” belärande. Och inget är ältande av enskilda händelser, texten rör i stället vid dem, svåra eller befriande, med sin vinge.

Vem var man i världen under sitt liv? Är det något man själv kan veta? Vet världen det, vet kosmos det? Det kan hända att af Klints esoteriska texter försöker svara på det. Men de poetiska texterna i Gurli Lindéns tjugosjunde bok stannar vid möjligheterna, perspektivet.

Ann-Christine Snickars

Dela artikeln