Gunborgblicken
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Läser om ett barn som heter Gunborg. Hon är född i slutet av 1800-talet i Stockholm. Hon är efterlängtad bara i teorin, när hon föds som trolovningsbarn ger föräldrarna henne till en amma.
Dåförtiden fanns de som tog emot spädbarn som till slut dog av försummelse och vanvård. Men Gunborgs föräldrar vill att hon ska leva, de ska väl gifta sig och bli en familj. Så blir det inte. Mamma Rut är svartsjuk på Gunborgs amma som är generös och kärleksfull. Hon placerar henne hos Sofia Stolt, som fostrar barn för längre och kortare tid.
Jag är inne på Tora Dahls tredje bok om Gunborg. Den heter ”I främmande land” och Gunborg har hunnit fylla åtta. Hon är smart och företagsam, frågar sig fram om inget annat hjälper. Frågar nån åttaåringen vad hon ska bli, svarar hon professor.
Gunborgserien utkom mellan åren 1954 och 1966. Den är självbiografisk, Tora Dahls (1886-1982) start i livet liknar Gunborgs, och själva tonen vittnar om det, med ett berättarperspektiv som är starkt fäst i barnet – i barnen.
I tredje delen finns en sekvens om flickan Nelly (kallad Nollan av alla, henne själv inräknad), som är utskickad att bryta kvistar för sin egen risbastu. Hon är ett barn som mamman ”hade förut” och nu har en styvfar dykt upp och Nelly har blivit syndabocken för allt.
Gunborg får inte stryk för hon tjuter och ylar så infernaliskt om det blir aga av, också när fostersyskonen får sig. Men örfilar vankas det och portioner av Guds ord och hotelser. Sofia Stolt är gudfruktig och tycker på sitt sätt om barn. Att ha fosterhem är att kunna ha barn utan en man, men mest ett sätt att få bekräftelse.
Tillsammans blir böckerna väl drygt 2000 sidor – som en bättre autobiografisk svit i dag. Men den är berättad i tredje person, och utan det lite maniska tunnelseende som behäftar autobiografin – och som ofta också är dess dragningskraft.
Ibland läser man med möda, sen kommer en blixtrande, glimrande sekvens, som där Gunborg försöker ta reda på vad sex är för nånting, och kommer till att det är något livsfarligt som barn håller på med (hon har utsatts för ett övergrepp av en lite äldre skolpojke), som hon är bombsäker på att vuxna inte har en aning om.
Ska igenom alla åtta delarna innan jag tar del biografin över Tora Dahl, utkommen i sommar och skriven av Ann Linderholm, som efter en karriär på annat område började läsa litteraturvetenskap och fokuserade på Tora Dahl.
Tora Dahl var gift med en på sin tid känd kritiker, och själv i litteraturhistorien känd för att ha varit värdinna för författarkotteriet som samlades hemma hos dem under 30-talet. Deras blick på Tora Dahls skrivande, som något som kom i andra hand, fick länge dominera.
Tidigare i år kom också Jesper Högströms ”Jag vill skriva sant: Tora Dahl och poeterna på Parkvägen”, som baserar sig på Tora Dahls dagböcker, en del av dem var förseglade fram till 1994. Det borde kanske ha låtit nån få upp vittringen, men det tog ett tag innan forskningen var där. Tora Dahl är alltid öppenhjärtig, det visste de som läst hennes böcker. Ibland är det riktigt hett.
I en artikel i DN i juni skrev Högström att biografier måste vara närgående, att tiden är ute för det akademiskt torra. Hans bok om Tora Dahl har karaktäriserats som ”medryckande” och ”av stort skvallervärde”.
Har inget emot medryckande och skvallervärde, vet också vad det i klartext betyder. Intima relationer har betydelse, men hur bra kan eftervärlden bedöma dem? Har de döda rätt till ett privatliv?
Jag över mig ännu ett tag till i Gunborgblicken, som är prövande, förutsättningslös (nästan), ofta skräckslagen. Redo att scanna in kunskap, inte bara för avslöjandets skull, men för att få veta, för att överleva, leva.
Här hittar du fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.