Stefan Holmström 03.08.2019 05:00

När en guldschakal smyger förbi i halvmörker eller tassar omkring i snårig skog kan den lätt misstas för en helt vanlig räv – eller kanske för grannens hund. En guldschakal sköts faktiskt i Danmark 2017 i samband med en rävjakt.
Det gick som som det ibland går då någon har kommit ut med en ”första gången”-nyhet. För en dryg vecka sedan spreds uppgiften om den första bekräftade observationen av guldschakal i Finland. Kuopiobon Jarmo Korhonens fina fotografier har publicerats av många medier. Nu verkar det som om guldschakalen i Rautavaara i norra Savolax ingalunda var den första.
Nästa vecka kommer nämligen ett nytt nummer av jakttidskriften Ase ja Erä ut. I den finns en artikel om en guldschakal som förevigades av Hanna-Leena Paananens viltkamera redan i vintras.
Den här observationen har enligt Ase ja Erä bekräftats av Heikki Henttonen, emeritus professor vid Naturresursinstitutet.
Det verkligt intressanta med observationen är att den inte är från östra Finland. Det är ju där man först brukar se de nykomlingar som vandrat in österifrån. Den i vintras fotograferade schakalen rörde sig nämligen i Reisjärvi, i Norra Österbotten.
I teorin kan det till och med vara samma djur, för det är bara cirka 200 kilometer mellan observationerna. Den sträckan tassar djuret fram och tillbaka när som helst.
Oberoende av hur det är så är det sannolikt att vi inom kort får fler bekräftade observationer av arten. Somliga har säkert inte ens tänkt på att de kanske redan kan ha sett en guldschakal. Eller som forskaren Suvi Viranta-Kovanen konstaterade till Hufvudstadsbladet redan 2016:
”Skulle en guldschakal dyka upp i Finland är det ändå troligast att den förväxlades med en vanlig hund.”
Guldschakalnyheten väckte inte oväntat en tämligen laddad debatt.
”När nya eller nygamla arter traskar – eller flyger – in i den nordiska faunan blir diskussionen snabbt polariserad”, noterade noterade Sofie Stara i sin ledare i Vasabladet (31.7).
Vissa av de utmålade hotbilderna verkar ändå lite väl fantasifulla. Helsingin Sanomat kommenterade på sina naturtemasidor sannolikheten för att guldschakalen parar sig med andra djur:
”Schakalen korsar sig med en räv lika lätt som en björn förökar sig med en valross.”
En bidragande orsak till schakaluppståndelsen var den politiska laddningen. Centerns Anne Kalmari gick bums ut med krav på hårda tag. Orsaken var att hon som ordförande för riksdagens jord- och skogsbruksutskott nyligen stakat ut att guldschakalen inte är en viltart som kan jagas.
Nu krävde Kalmari att djuret klassas som en skadlig främmande art, vilket inte ens är möjligt. Det hindras av EU:s naturskyddsdirektiv. I Estland, där det finns en population, har man därför klassat guldschakalen som en viltart, som får jagas. Inget konstigare än så. Naturskyddsdirektivet har också tolkats som så att ensamma individer som letar revir utanför artens egentliga utbredningsområde kan jagas. Guldschakalens framtida närvaro i Finland hänger alltså inte på ett EU-direktiv.
Kalmaris tvära reaktion var sannolikt en följd av att guldschakalen tassade in på nyhetsagendan så här snabbt efter att jord- och skogsbruksutskott diskuterat arten: Kunde den nu inte ha valt en politiskt bättre tidpunkt?
Någon egentlig överraskning är artens entré inte. Den har redan för flera år sedan varit på listan över arter som kan dyka upp när som helst.
Några stora problem att klara sig borde arten inte ha. Den äter i alla fall sorkar, fåglar och grodor. Enligt Viranta-Kovanen är den också en opportunist.
”Där stammen är tät äter djuren frukt i trädgårdar fastän de egentligen är köttätare. Schakaler är liksom andra hunddjur bra på att anpassa sig till nya förhållanden. I människans närhet letar de ofta mat på soptippar” (HBL, 26.9.2019).
Kan ”vår” räv få en konkurrent? Och hur är det med mårdhunden?
Så som det sett ut vid vissa sopstationer i Åboland så borde det kanske placeras några viltkameror där – inte för att få fast sopsyndarna, utan för att föreviga nästa guldschakal.
Djuret är ingen urskogsart, utan kan rimligtvis trivas i våra knutar. Den närmaste livskraftiga populationen finns Matsalsviken i Estland (Matsalu laht), som enligt Wikipedia ”kännetecknas av öppna strandängar, vassar och mindre öar”.
Det är inte vara konstigt om någon ung individ på revirspaning stannar upp i vår region. Det viktiga just nu är därför att ha ögonen öppna och viltkamerorna redo – samt inse att det som ser ut som en räv eller förrymd hund kan vara en nykomling. Några snabba beslut om jakt behövs inte, däremot är det bra att veta om det kanske redan finns fler schakaler i våra skogar.
 

Läs också:

Schakalen kan etablera sig också i Åboland

Stefan Holmström
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln