”Grattis på kvinnodagen!”ekade ihåligt i år
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Tänker att det är bäst att hålla sig inne den åttonde mars. Då får ingen tillfälle att säga ”Grattis på kvinnodagen!” till mig, eller bjuda på hjärtformade chokladbitar.
Fastän välment kan det verka tanklöst eller skavande.
”Grattis på kvinnodagen!” – kan också låta som ett hån mot dem som jobbar i låglöne- och kvinnodominerade branscher. Under pandemin har allmänheten varit rörande enig om att vårdpersonal ska ha rimlig lön, sociala medier har svämmat över av lajks och hjärtan.
Men det tycks alltid komma något emellan när bättre villkor ska förhandlas fram. Faktum är förstås att det inte är allmänheten som löneförhandlar, på löneförhandlingsnivån har emojin i form av hjärtan ingen talan.
Det finns en grym sketch producerad av SVT Humor med Reuter & Skoog, där Lisa Haspgård (Suzanne Reuter) intervjuas av en nyhetsreporter (Ulla Skoog) om sin sagolika lönesättning.
Upplägget är från uppochnervändavärlden, Haspgård håvar in det marknaden är beredd att betala. Mycket. Och passar det inte flyttar vi verksamheten utomlands, väser hon. Men barnen då? Barn vänjer sig snabbt, det är Haspgårds sista bud.
Det är benhårt och med en nonchalans inför själva uppdraget som är betecknande för många institutioner i dag.
En sån nonchalans har vård- och omsorgspersonalen aldrig uppvisat (det är ju det Reuter & Skoog pekar ut, måste man säga det?). Själva definitionen av arbetet är att uppdraget tas på allvar.
Kvinnodagen 2022 tycks i alla fall ha återerövrat en del av sin ursprungliga princip som är att vara Den Internationella Kvinnodagen, en dag för solidaritet och handlingskraft, och just inga karameller.
Det nödvändiga arbetet fortsätter alltså den nionde mars, i april och maj, hela året. Alla år.
Internationella kvinnodagen har varit listad bland FN:s högtidsdagar sedan 1978. Det vore fantastiskt om man inte behövde tala särskilt om kvinnors frihet och kvinnors rättigheter, att det räckte att de var inskrivna i de mänskliga.
Krig och pandemier är svåra bakslag för jämställdhet och främjande av kvinnors rättigheter globalt. I en krympande ekonomi lider kvinnor ofta först, skolor stängs, hälsovården äventyras, kvinnor skickas in i beroendeförhållanden man jobbat länge för att bryta.
Man vet att våld mot kvinnor ökar under krigstid, och våldet utövas inte bara av en förmodad fiende.
Både FN och Amnesty rapporterar om sådant på kvinnodagen. En del av det får jag hemsänt till min e-postlåda. Det är lätt att bli modfälld den åttonde mars 2022.
När det nya kriget i Europa är två veckor gammalt rusar flyktingsiffran upp mot två miljoner. De flesta är kvinnor och barn. Det är svårt att motivera ett annat val än att ta emot.
Och det är en hård läxa för stater som inte ville ta emot flyktingar 2015, och också för dem som motiverade sin avoghet med att de hjälpsökande var män. Då hänvisade man också till religion och hudfärg som en nackdel.
Kriget far ju oåterkalleligt hårt fram över alla i ett krigsdrabbat land. Finland har en egen konkret erfarenhet som går mycket djupare än enskilda historieböcker kan redovisa. Den är ärvd över generationer.
Kriget far också oåterkalleligt hårt fram över den som börjat anfallskriget. Tyrannen säger att unga män inte skickas ut i det, men det är uppenbarligen inte sant. Unga män skickas alltid ut.
I en scen mot slutet av Astrid Lindgrens bok ”Mio, min Mio” (där en pojke drar ut mot tyrannen som har ett hjärta av sten), ligger den bortrövade väverskans dotter livlös på stranden. Men hon sveps in i Mios mantel och vaknar till liv igen, en lättnad för läsaren efter den påfrestande läsningen.
Och en önskedröm. Bara i sagan kan man ha två liv. Det vet sagan också.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.