Grabbigt om berömmelse, sjukdom, genus och humor
Virala genier.
Zoo #1. Virala genier.
Kaj Korkea-Aho & Ted Forsström
Förlaget 2017.
Hur blir man berömd? Högstadiekillen Atlas konstaterar att förr måste man uppfinna penicillin eller flyga över Atlanten; nu räcker det med att sätta upp en knasig video på nätet.
För Atlas vet. Kompisen Elliot och han har skapat humorserien Zoo och har efter hårt arbete fått ihop 15 läsare eller 11 om man inte räknar med familjen. Den populära klasskompisen Justus har laddat upp en video där han bränner rumpan på ett våffeljärn och får på en gång 91 000 visningar – och skapar en ny viral trend – waffling.
Med ”Zoo #1: Virala genier” ger sig komikerna Kaj Korkea-Aho och Ted Forsström sig in i den litterära världen, och de gör det bra. Det är inte svårt att se vilka förebilder de haft. Det direkta, självutlämnande tilltalet påminner om Adrian Mole, Berts dagböcker, Dagbok för alla mina fans och så vidare, och blandningen av text och bilder (förtjänstfullt tecknade av Pentti Otsamo) för tankarna till Nikkis dagbok och många, många andra bokserier för barn i låg- och högstadieåldern.
Till formatet är Virala genier en slags epistelroman, för boken består av Atlas email till kompisen Elliot i utlandet. Kanske för att hålla upp tempot saknas ändå Elliots svar. En viktig del av Atlas mail är hans humoristiska teckningar (den där serien Zoo) som oftast kommenterar det han skrivit. Många av teckningarna är fyndiga min favorit är kanske hur Veni, Vidi, Vici lät från början – även om de knappast ser ut som om de tecknats av en kille i lägre tonåren.
Korkea-Aho och Forsström vänder sig med Virala genier till en svår läsekrets: högstadiekillar, och de gör det på ett ambitiöst sätt. Atlas humor är grabbig, visst, men även om en av de bästa sakerna med internet är bilder på bröst så det det aldrig så sexfixerat som hos Adrian Mole eller Bert.
I likhet med Adrian Mole och hans olycksbröder är inte heller Atlas klassens snyggaste eller populäraste, men allting handlar ändå inte om hans pinsamma misstag eller allmänna tillkortakommanden. Atlas utmanar waffling-Justus i skolstyrelsevalet (kan substans vinna mot popularitet?); han blir vän med coola och smarta Sara-Li, som kämpar med depression; han räddar livet på diabetessjuka Lillturken, och han funderar på varför det skall vara så viktigt att veta om utbytesstudenten Dharampreet är pojke eller flicka.
Att författarna inte binder sig vid den självironiska nörden gör också att målgruppen växer: min nioåriga dotter läste boken med iver och fann både text och bild roliga, även om den utlovat höga skratta högt-faktorn kanske inte uppnåddes.
Mycket är bra med Virala genier, men jag saknar kontakten till en finlandssvensk skolvärld. Antagligen är detta medvetet: författarna satsar på att nå också en rikssvensk läsekrets, men det är synd, för miljön blir ganska syrefattig. Det känns inte som om Atlas och Justus gick i något högstadium jag kan känna igen.
Redan titeln skvallrar om att Virala genier är tänkt som del ett i en längre serie, som till exempel Nikkis dagbok.
Korkea-Aho och Forsström har lyckats bra med första delen, så det skall bli intressant att se vad som händer till näst. Kanske vi äntligen skall få höra Elliots röst?
Måns Broo
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.