Nya Åland 27.10.2022 06:00

Uppe i parhuset på Solberget i Jomala börjar Göran Djupsund, professor emeritus i statsvetenskap, dagen med ett av sina stora intressen: omvärldsbevakningen.

Han läser åtta till tio tidningar per dag.

— Jag är ett nyhetsfreak och följer samhället både när och fjärran. Det är Åland, Finland, Norden, Europa och världen.

Förutom tidningarna finns han på Twitter där han följer journalister, samhällspåverkare och politiker.

— Det är min snabbaste nyhetskanal och där finns alltid folk som är ”on the spot” som rapporterar, många journalister. Det är ett bra sätt att hålla sig uppdaterad, säger han.

Samhällsintresset har alltid funnits och efter gymnasiet stod valet mellan samhällsvetenskaper i Åbo eller journalistik på Soc & Kom. Det blev Åbo Akademi. Först sociologi, sedan statskunskap. Redan andra året anställdes han som forskningsassistent. Sedan fortsatte han den akademiska banan.

Hans värv blev att bygga upp den samhällsvetenskapliga fakulteten vid Åbo Akademi i Vasa. Han började 1986 som biträdande professor i statskunskap och pensionerades våren 2018 från posten som rektor vid Åbo Akademi i Vasa. På de 32 åren producerade enheten 300–400 magistrar och 15–20 doktorer.

Han har också aktivt tagit del av samhällsdebatten, på både finska och svenska, och varit en återkommande kommentator på valvakorna i flera decennier.

Numera slipper han veckopendla till jobbet i Vasa. Han berättar att han redan före han gick i pension förberedde sina kollegor på att när han slutar jobba faktiskt försvinner från jobbet. Det stämmer.

Han saknar det inte, byråkratin tar alltmer tid i den akademiska världen. Däremot kan han sakna kontakten med studerande och kollegor.

Jonas Edsvik / Nya Åland

Slutat jobba har han däremot inte. Genast efter pensioneringen bildade han ett eget bolag som gör utredningar, konsultationer och sakkunniguppdrag.

— Nån kan kalla det arbete, men jag kallar det lika mycket ett intresse. Det räcker inte att sporta fyra till sex gånger i veckan, man måste gympa hjärnan också.

Inför pensioneringen hade han farhågor om pensionärslivet, speciellt eftersom frun Ann-Louise Djupsund fortfarande jobbar. Med hjälp av arbetsuppdragen och motionsidrotten har han fått struktur på vardagen.

— Och socialt umgänge, förstås. Så min farhåga om att bli sittande har jag lyckats hålla stången.

Språkresa

Han växte upp i Tammerfors, en finsk stad med en ytterst liten svenskspråkig minoritet. Hemmet var svenskt, hans föräldrar var båda från Österbotten och i Öja i Karleby vistades han på somrarna. Skolan gick också på svenska, men i alla andra sammanhang var språket finska.

— Jag har gjort en omvänd språkresa. Det är många finlandssvenskar som är födda i Österbotten och sedan småningom flyttat till huvudstadsregionen och kommit in i det finska. Jag började i Tammerfors, som är enspråkigt finskt, studerade i Åbo där det finns en svensk minoritet, flyttade till Vasa som, tillsammans med de omgivande kommunerna har en bussig svenskspråkig minoritet. Och sedan flyttade vi till Åland där det inte finns några finskspråkiga alls, säger han och skrattar.

Finskan står honom fortfarande nära.

— Jag är otroligt förtjust i finskan. Jag skriver både på finska och svenska, men gillar nästan bättre att skriva på finska.

Han upplever också att språket är kontextbundet.

— Jag kan inte idrotta på svenska och när jag ska pusha mig själv blir det alltid på finska.

Många racketar

Sport, ja. Han har ett stort intresse för sport och framför allt racketsporter. Han motionsidrottar själv och spelar med alla sorter racketar som finns – förutom pingisracketen. Det blir tennis och squash ett par gånger i veckan och badminton med ett gäng Föglögubbar.

— Det är ett intresse, men jag har hållit på aktivt så länge så jag har konstaterat att jag kan inte sluta, för då mår jag inte bra. När man haft sittande akademiskt arbete hela livet behövs det.

Nån kan kalla det arbete, men jag kallar det lika mycket ett intresse. Det räcker inte att sporta fyra till sex gånger i veckan, man måste gympa hjärnan också.

Vad är din största bedrift?

Han skrattar åt frågan och funderar en stund.

— Kanske att jag hållit på så länge?

Svulstig åländskhet

Vi återkommer till medierna.

Vad tycker du om de åländska medierna?

Han vill inte riktigt svara på frågan, men konstaterar att båda tidningarna finns i hushållet.

— Jag vill inte vara utan dem, jag vill följa med vad som händer i närmiljön. Jag blir lätt allergisk mot närhetsperspektivet, som leder till att om det sker en jordbävning någonstans så ska man intervjua en ålänning som var 300 kilometer därifrån och det är ingången till nyheten. Lokaljournalistik i all sin ära. Så länge det handlar om lokala saker, visst, men jag kan få lite för mycket av det.

Det kanske finns en förklaring. Göran Djupsund upplever sig inte som ålänning – han beskriver sin identitet som mer allmänt finlandssvensk eller finländare.

— Jag bor på Åland och trivs väldigt bra, det handlar inte om det, men jag värjer mig mot den lite svulstiga åländskheten som jag hittar i medierna. Den ger mig allergireaktioner.

Han menar att Åland och ålänningar beskrivs som något jättespeciellt.

— Tittar man på Mariehamn och andelen som är inflyttade eller barn till inflyttare så är det över hälften. Blir man någon speciell art efter några år här? Eller reserverar man epitetet och åländskheten bara för de som är födda här sedan generationer?

Samtidigt ser han inte den svulstiga nationalismen som unikt för Åland, utan som del av en större trend.

— Jag kopplar det till en övernationalistisk trend som råder i Europa och som syntes i det italienska och svenska valet.

Och det handlar inte om en vridning högerut, utan en vridning mot ett nationalistiskt, inåtvärmande perspektiv, som leder till att länder stänger sig.

Vad tror du är orsaken till att länder blir nationalistiska?

— Osäkerhet. Världen har blivit mer svårförståelig och man försöker skapa trygghet.

Samma sak sker hos enskilda individer. När världen blir skrämmande skärmar man av sin värld.

— Det är logiskt på ett personligt plan, men på ett samhälleligt plan är det olyckligt. Våra ledare – och nu menar jag ledare i brett perspektiv – måste kunna lyfta blicken. Det gäller att inte följa väljarna, utan att våga styra och visa vägen.

Vart tror du den här trenden leder?

— Det är en stor fråga. Jag vill inte va negativ, men på samhällsnivå blir det lättare att ställa folk mot folk. Det kan bli konflikter. Rent historiskt har det aldrig varit bra.

Han betonar att det inte behöver betyda våldsamma konflikter, men det är motsatsen till samarbete, som han anser världen vara i trängande behov av, framför allt för att hantera klimatkrisen. Och det får effekter.

— Det är skrämmande. Det handlar om de kommande åren och ett par årtionden.

Är du oroad?

— Jag är mer optimist än pessimist. Ser man globalt så har mycket blivit bättre, kanske inte här i vår del, men i de så kallade utvecklingsländerna. Många processer går åt rätt håll.

Trots det är han bekymrad över världens tillstånd.

Hur känns det att fylla 70?

— Det är bättre än alternativet, säger han och skrattar.

— Nej, det känns helt okej.

Födelsedagen firar han med familjen på en soligare ort. Förhoppningsvis med god mat. Mat och vin är ett stort intresse. Familjen har ett gemensamt Instagramkonto på temat mat: Going deep with food.

— Det är mat och dryck som vi lagar och så följer vi andra, det är ett familjegemensamt intresse.

Emma Harald/Nya Åland

Nya Åland
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln