Dan Lolax 09.03.2018 04:00

Flyktingdebatten i Finland är en reaktion på det omedelbara, men den erbjuder inga långsiktiga lösningar.
Det här är begripligt. Känslan av nöd och orättvisa är som starkast när man själv står inför den. Bland annat därför demonstrerade Lovisaborna häromveckan mot den asylpolitik som hotar avvisa en irakisk storfamilj som rotat sig i staden.
Stödyttringar av det här slaget formas kring det som Migrationsverket kallar ”enskilda fall” och som verket därför sällan kommenterar.
Det här styr också den mediala bevakningen: avvisningsbeslut som lyckas mobilisera en opinion uppmärksammas, Migrationsverket tiger med regeringens fulla förtroende, och stormen bedarrar – tills nästa fall uppmärksammas.
Men varje avvisningsbeslut når inte över nyhetströskeln för varje asylsökande har inte ett demonstrationståg i ryggen.
Därmed blir åsiktsyttringarna problematiska om de har ett direkt inflytande på enskilda asylprocesser men inte på asylpolitiken och Migrationsverkets linjedragningar i stort.
De som stångar sig mot denna politik och dessa linjedragningar ser att en förbättring, på kort sikt, vore till exempel att humanitärt skydd återinförs som grund för uppehållstillstånd.
Det vill säga att även om den asylsökande inte är utsatt för ett personligt hot så är situationen i hens hemland så farlig att en avvisning inte kan genomföras.
Klart är, att om Finland återinförde den möjligheten – den slopades i maj 2016 – så skulle en del av problemet med papperslösa lösas.
Vi har nämligen inte ännu sett hela vidden av det här problemet eller till fullo insett dess konsekvenser.
Sedan 2015 har över 6 000 personer försvunnit ur asylsystemet. En del av dem har sannolikt lämnat landet men de som blir kvar hamnar i en rättslig limbo där risken att bli utnyttjad ter sig som ett bättre alternativ än den lilla hjälp som staten erbjuder. Den hjälpen kommer nämligen med risken att avvisas.
Det här – att återupprätta förtroendet för Migrationsverket och, i förlängningen, för rättsstaten, och att inte låta papperslösheten eskalera – är omedelbara problem som regeringen kan lösa.
En föreslagen lösning på det förstnämnda problemet är att låta en utomstående part granska asylprocessen.
SDP:s ordförande Antti Rinne har föreslagit Christoffer Taxell, tidigare SFP-ordförande och justitieminister som utredningsman. Taxell har sagt att han skulle överväga en förfrågan om den kom från regeringen.
Ett positivt utfall här vore att regeringen ställer frågan, att Taxell tackar ja och tar hjälp av Institutet för mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi.
Men även om det här sker så kvarstår stora problem.
Jari Pirjola, medlem i Europarådets kommitté mot tortyr, skriver i en kolumn i Helsingin Sanomat (16.2) att demonstrationerna mot asylbesluten inte nödvändigtvis är ett tecken på tjänstemäns och domstolars felslut. Det kan också betyda att de internationella överenskommelser på vilka asylrätten vilar har kommit till vägs ände.
Antalet flyktingar som försöker ta sig till Europa, främst från Afrika, kommer att öka, skriver Pirjola.
Det här beror inte enbart på militära konflikter och övergrepp, utan också på att svaga stater rämnar och människors framtidsutsikter med dem. Klimatförändringen är sten på bördan.
Sammantaget betyder det här att de kommande årtiondena kommer miljontals människor att riskera sina liv på osäkra rutter fram till ett Europa som inte vill veta av dem.
Det här är orättvist, minst sagt, inte enbart för dem som flyr men också för dem som inte har möjlighet att fly. Pirjola påminner om att 90 procent av världens flyktingar får skydd i u-länder.
Asylsystemet borde alltså göras om så, att den humanitära hjälpen och biståndsarbetet är i fokus. Resurserna för det här kunde lösgöras bland annat från det europeiska asylsystemet men det förutsätter att systemet inte längre belastas av ansökningar som inte har en chans att resultera i positiva asylbeslut.
Det är inte rättsligt eller ekonomiskt vettigt att upprätthålla ett system som uppmuntrar människor att – ofta i händerna på hänsynslösa människosmugglare – färdas långt för att söka asyl, motiverar Pirjola.
Sakkunniga har föreslagit att det nuvarande asylsystemet kunde ersättas av ett kvotsystem som, under FN:s översikt, skulle tvinga stater att ta emot flyktingar som på goda grunder kan antas möta asylkriterierna.
Den finländska kvot på 10 000 flyktingar som inrikesminister Kai Mykkänen slängde fram i februari vore möjlig efter sådan reform.
Flyktingdebatten i Finland måste också handla om den här, mer långsiktiga aspekten, och Finland måste som EU-land jobba för ett större gemensamt ansvar.

Dan Lolax
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln