Gnurfen sa det, men vi måste fortsätta göra nyheter om…
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Såg du Gnurfen i torsdags? Känner du igen dig? Den här Gnurfen resonerade som vissa av mina vänner.
”Säg inte det där ordet igen. Undvik det i era rubriker. Jag orkar inte lyssna på tv-nyheter mer”.
Hör ni också de här åsikterna? Känner ni kanske igen er i de tankarna?
Det är inte exakt varje dag jag hör de här åsikterna, men nästan. Det är inte alla i bekantskapskretsen som resonerar så, men många.
Jag hör dem. Åsikterna är förståeliga. De som säger så har sina poänger. Men jag argumenterar alltid emot.
För vi kan inte blunda, vi lever med och i den här pandemin här och nu.
Och vi – om jag använder ordet om oss journalister – gör nyheter, vi skildrar samhället, vi berättar berättelser.
Vi märker att folk vill veta mer, och mer, och ännu mer. Vi gör ännu mer, vi gör lite till, och sen igen nya nyheter.
För ett år sedan fick vi hastigt lära oss nya ord som incidens, r-tal och covid-19, numera är de en del av vardagen.
För oss alla – oberoende av yrke – är coronapandemin nämligen en del av livet. Den har varit det i ett år redan, men tack och lov begrep vi inte hur långvarigt det här skulle bli, då för ett år sedan.
Coronan påverkar den oss i olika hög grad beroende på hur och var vi lever, vilka liv vi lever, men vi kan inte blunda, stänga öronen eller gömma oss på en öde ö.
Torsdags-Gnurfen var utled på covid-eländet. Jag skrattade då jag såg skämtteckningen. Så där är det, tänkte jag.
Vi är alla trötta. Men också tröttheten ser olika ut beroende på vilka liv vi lever.
Vårdpersonalen kan jag tänka mig lider av en alldeles extra stor trötthet, och följande grupp jag tänker på är elever, studerande, lärare. I jämförelse kan det kännas lite magstarkt att påstå att också journalistskrået hör till de trötta.
Men visst känner och ser jag tröttheten omkring mig, i mig. Vi hanterar texter, vi skriver texter, vi försöker ta reda på mer och mer, försöker lära oss och tolkar experter. Allt med en och samma gemensamma nämnare, ett virus så litet som har förändrat så mycket.
Den som inte brukade äta på lunchrestaurang några gånger i veckan, inte brukade flyga på stadssemester eller ta färjan till något av grannländerna, inte hade hobbyn som stängts, inte hade skol- eller dagisbarn, inte hade en äldre släkting i riskgrupp, inte jobbade i ett företag som permitterat eller hade ett företag som riskerar gå omkull, kanske hen inte påverkats?
Finns sådana?
Vi finns åtminstone, vi som känner att vi trots allt inte pusslat, inte stickat, inte bakat mera hembakt än förr. För det där c-ordet, det har gett oss mer jobb och blivit en del av livet.
Så är det, men jag hoppas Gnurfen inte överger oss. Han är vårt sista halmstrå