ÅU 09.11.2019 04:00

Vad säger en kö om vår samtid?
En kö, där hundratals unga människor ställt sig i novembermorgonens snålblåst.
Den talar ett motsatt språk än individualismens.
Den berättar om behovet att få höra till.
Den jargong som hetsar oss med sina föreställningar om att ”allt är i förändring” motbevisas av en kö på Domkyrkotorget en kylslagen onsdag morgon.
De 4500 biljetterna till anrika studentevenemanget Glöggrundan är eftertraktade. Studenterna i kön vill vara där ”alla andra” är.
Studenter är ”unga vuxna” – en åtrådd målgrupp för alla trendspanare.
Så ofta upprepas mantrat om ”personliga val” och ”skräddarsydda lösningar” att vi tappar bort insikten om vårt grundläggande behov av flockbeteende.
En ringlande kö av studenter, där målbilden är en festkväll i trängsel bland tusentals andra, påminner med all tydlighet om det beständiga.
I kvarteren kring Domkyrkan och Biskopsgatan har tusentals glögg-drickande studenter gått före dagens.
Åbo Akademis studentkår fyller i år 100 år.
Under de senaste decennierna har en oro gett sig till känna: Behövs det kollektiva då var och en ska vara sin egen lyckas smed?
Vittnesmålen om ökad individuell press och hårdnande krav eldar under oron. Varför ägna sig åt något gemensamt då man lika gärna kan koncentrera sig på sin egen framgång?
Som man ropar i skogen får man svar – eller så knockas man av en bumerang med motsatt budskap: Vi söker oss till varandra.
Anu Koivunen, professor och medieforskare, skriver i Hbl (7.11 2019) om den mediala generationsklyftan.
55-plussare följer public service-nyheter och läser morgontidningar, medan tonåringarna flockas kring youtubarna och influerarna.
Förutom det givna – att generationernas livsstilsval redan i decennier tydligt skiljt sig från varandras – kan man fästa sig vid begrepp som ”miljoner följare” och ”hundratusentals sidvisningar”.
Innehållet i det som ungdomarna intresserar sig för må vara hur obegripligt som helst för en äldre generation – men lägg märke till dragningskraften på massorna.
Det finns fenomen, personligheter och trender som lockar till gruppbeteende. Att stirra på sin egen skärm kan uppfattas som ett tecken på indivualism men kan i själva verket handla om att följa strömmen.
En studentkår finns till för för att skapa gemenskap – och för att bevaka studerandes intressen.
Under sitt jubileumsår bryter ÅA-studenterna en trend: Kårvalet i höst lockade till det högsta valdeltagandet på hela 2000-talet. 33 procent av studentkårens medlemmar röstade. Fler kandidater än tidigare år var uppställda.
Är det den ökade skärmtiden på debattforum och de sociala mediernas kommentarstrådar som ger utslag i ökad politisk aktivitet?
Lägereldarna som unga samlas kring i dag får bränsle av klimatkris, flyktingströmmar och identitetsfrågor. I en samtid som lyses upp av miljontals enskilda små skärmar svajpas de stora berättelserna fram snabbare än förr – men de har inte försvunnit.
Biljettkön till Glöggrundan blixtbelyser efterfrågan på det kollektiva. ”Unik upplevelse” är redan ett utslitet säljargument. Det kraftfulla i att dela attraherar.
Det institutionella eller traditionella har heller ingen automatisk bortstötande effekt – så länge uppgraderingen tilltalar. Glöggrundan 2019 ser inte likadan ut som år 1981 eller 1997, men den håller än.
Vi närmar oss den månad på året då det upprepande rituella blomstrar. Idag har vi större frihet än någonsin att rösta med fötterna och välja bort det som inte faller oss i smaken.
Detta till trots finns det mönster som många väljer att inte bryta. I ett samhällsklimat som präglas av otålighet, snabba repliker och snarast automatiserade förväntningar på förändring kan det krävas vidsynt helikoptersyn för att upptäcka vad vi inte vill byta bort.
En framtidsspaning: Marknadsförarna fortsätter att bjuda ut ”unika upplevelser”. Och vi köper lydigt – i trygg förvissning om att gemenskaper byggs upp tillsammans med alla andra som är lika unika.

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln