"Glädjande att den yttersta högerns populister inte fick den dominerande minoritet de hade drömt om"
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Den första arbetsveckan efter ett Europaval har alltid sin speciella spänning: vem finns kvar, vilka nya ansikten kommer emot en i korridorerna? Den här veckan innehöll dessutom alldeles speciella spänningsmoment.
En hel del trycksvärta och digitala bokstäver hade under kampanjmånaden gått åt till att ifrågasätta om franska La Republique en Marche verkligen skulle komma till den liberala gruppen. Och hur stor skulle den liberala gruppen bli?
Nu vet vi. Fransmännen kom och de bar sig prydligt civiliserat åt. Det var inga stora gester eller later eller Marseljäsen tonande i bakgrunden. Vanliga dödliga, som inte ens insisterade på att alla skulle tala franska.
Och storleken? Än så länge 109, men siffran kan bli något större. Samtidigt var det minst lika glädjande att konstatera att den yttersta högerns populister inte fick den dominerande minoritet de eventuellt hade drömt om.
Fortfarande återstår den stora frågan: hur ska det nya parlamentet klara av att bedriva ett konstruktivt, djärvt och realistiskt samarbete? Och hur kommer vi att möta utmaningarna? Och hur ser utmaningarna ut?
Jag tror att det finns utmaningar av tre slag: klimat, ekonomi och säkerhet.
Låt oss börja med klimatet. Det var den allt överskuggande frågan under valkampanjen, men den överskuggade på ett lite formlöst och gränslöst sätt – lite enligt devisen allt nu genast.
Ingen ville riktigt ifrågasätta de formlösa kraven även om det egentligen hade varit både nödvändigt och – med tanke på processen – mera öppet och transparent. Att under en valkampanj stämplas som miljöfiende av motståndare, blev lätt lite obekvämt (men det hände också).
Det finns inte särskilt många rörliga delar i klimatpolitiken. Europa satsade eventuellt fel efter Kyoto-mötet 1997. Utmaningarna skulle mötas med en marknadslösning där de stora CO2-syndabockarna skulle köpa utsläppsrättigheter på en marknad. Alldeles från början fanns det för mycket utsläppsrättigheter och dessutom en hel del fria rättigheter.
Det ledde i sin tur till att systemet omförhandlades ett antal gånger, vilket inte heller ökade förtroendet. I den senaste omröstningen förlorade vi (Europaparlamentets mera ambitiösa klimatpolitiker) en större nedskärning.
Nu tror jag att tiden är inne för att öka kraven. Jag försöker i Europaparlamentet åstadkomma en ”egen initiativ rapport” för att höja nedskärnings procenten från nuvarande 2,2 procent till 2,6 procent. Samma strävan finns förhoppningsvis under Finlands ordförandeskap i rådet.
Så många andra delar som nu snabbt låter sig skuffas i en bättre riktning finns det inte. Det som kallas fördelningen av bördan (climate action) förutsätter redan nu att Finland ska skära ner utsläppen inom transport och byggnadssektorn med 39 procent.
Nedskärningen av utsläppsrättigheterna kommer oundvikligen att leda till att el-priset stiger. Hur vi ska klara av att kompensera för vår industri utan att samtidigt slacka på klimatkraven är redan regeringens bekymmer, men att elpriset stiger är egentligen bra eftersom det tvingar oss att fundera hur på vi använder energin.
Det finns alltså mycket att göra.
Nils Torvalds
Skribenten är ledamot av Europaparlamentet (SFP/ALDE)
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.