Gitarrstyrt, drömskt och sakralt
The Visitor (Warner)
NEIL YOUNG & PROMISE
OF THE REAL
SKIVOR. Under hela millenniet har Neil Young vevat fram album i rasande fart, men kvaliteten har varit varierande. Höjdpunkter har ändå inte saknats, två av de senaste är den ljudexperimenterande ”Le Noise” (2010) och den vilda och improvisativa ”Psychedelic Pill” (2012).
Sedan han inledde samarbetet med Willie Nelsons son Lukas har scenframträdandena varit mer engagerande än på flera decennier, men skivorna fortsättningsvis ojämna. Senaste utgåvan ”The Visitor” är till vissa delar ett starkt album, medan andra låtar mest känns som utfyllnad.
Han ser kritiskt på Trumps USA via ett kanadensiskt utifrånperspektiv och kombinerar en arg protestrock med mjukare countrytongångar.
”Already Great”, konstaterar han, det behövs inga klantskallar för att få det sagt.
Hans upprördhet gestaltas den här gången i starkare, i mer mångdimensionella texter, än på tidigare politiska skivor, och gitarrerna biter förstås bra liksom alltid.
Phases (Jagjaguwar)
ANGEL OLSEN
På det retrospektiva albumet ”Phases” – som inte är någon traditionell samling – rör sig Angel Olsen i ytterkanterna av sin musikaliska värld. Demoinspelningar från olika tider, överblivet studiomaterial, ett par överraskande covers (av Springsteens Nebraskalåt ”Tougher than the Rest” och Roxy Ericksons ”For You”). Har man hört hennes studioalbum blir det här en spännande vidgning mot tidigare dolda sfärer i hennes skapande, och har man inte hört dem är det i alla händelser ett paket lysande musik.
Hennes gitarr är på samma gång taggig och sensibel, och sången till synes vek och skör men i grunden ändå full av kraft. Och pricken på i:et i ljudbilden läggs av det drömska eko, som för in ett psykedeliskt ljus i den smärta som uttrycks. Den långsamt växande låten ”Special” – bandad i samband med ”My Woman”-sessionerna men då ännu inte färdigställd – är en av hennes starkaste någonsin.
Utopia
(one little indian)
BJÖRK
Efter tiden i Sugarcubes inledde Björk sin solokarriär fint med albumet ”Debut”, men därefter har jag haft svårare att hänga med i hennes musikaliska piruetter. Det har ibland varit som om effekterna och överraskningarna blivit viktigare än låtarnas essens.
Men senaste utgåvan ”Utopia” är hennes bästa sedan debuten. Albumet formar sig till en polyfon musikalisk helhet, en sakral mässa, där mångstämmigheten inte känns som något självändamål utan som en naturlig del av låtarnas strukturer. Det är avancerat och ambitiöst, och kräver en hel del av lyssnaren, men man blir i slutändan också rikt belönad.
En enskild höjdpunkt är singelplocket ”The Gate”, där det repetitiva fungerar starkt stämningsförhöjande. Och glädjande nog luftar Björk på det här albumet också sitt isländska modersmål, vilket i mina öron ger en definitiv tilläggseffekt.
On Air (Universal)
ROLLING STONES
Vill man höra ett sedermera legendariskt band födas är samlingen med Rolling Stones BBC-inspelningar 1963–65 ett kul alternativ. När de första tagningarna gjordes hade bandet bara ett fåtal klubbspelningar bakom sig, men småningom växte ryktet och killarna gavs möjlighet att i BBC-studion förutom senaste singeln också köra en del udda livenummer. I och med detta är åtta av samlingens arton låtar tidigare obekanta för skivpubliken.
Hela paketet låter ungdomligt, fräscht och rått bluesigt. Ljudbilden är förstås ingen höjdare, men för alla diggare borde den här uppväxtskivan ändå ha en plats som introduktion till de senare Stonesplattorna.
Kort och gott
Under Oasis-tiden hävdade gitarristen Noel Gallagher att brorsan Liams kreativa insatser begränsade sig till en eller annan ”yeah, yeah, yeah”-textrad. På ”High Flying Birds” (Playground) agerar Noel följdriktigt solo, och den groovigt dansanta öppningen ”Fort Know” är klart suggestiv. Den följs av en rad hyfsat funktionella gitarrpartylåtar, men den som behöver stora sensationer kan söka någon annanstans – i grunden är det här helt enkelt brittisk pubrock.
Och inhemska Anal Thunder firar sina 20 år med ”Anal Thunder Syndrome” (Stupido), ett tätt 20-minuterspaket i skärningspunkten mellan metall och punk. Tempo och attack, ingen nåd! Och en och annan melodi har trots allt också förirrat sig in i den vilda smeten.
Henrik Jansson
Henrik Jansson
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.