Gastkramande tennismatch anno 1980
Wimledon 1980. Shia LaBeouf spelar John McEnroe, Sverrir Gudnason Björn Borg. Båda övertygar.
Borg/McEnroe
Sverige/Danmark/Finland 2017
3 av 5 sjärnor
Regi: Janus Metz
Manus: Ronnie Sandahl
I rollerna: Sverrir Gudnason, Shia LaBeouf, Stellan Skarsgård, Tuva Novotny, David Bamber
1:47 T
Filmen om Wimbledon 1980 heter i Sverige kort ”Borg”. Internationellt ”Borg/McEnroe”. Ty filmen (producerad av Sverige, Danmark och Finland) handlar om hur amerikanske John McEnroe, 20 år, äventyrar den fyra år äldre svenske Björn Borg och hans chans att vinna femte året i rad.
Filmen om de två ikonerna utspelas alltså året 1980. Tvekampen närmar sig. I tillbakablickar, med skådespelare, inte arkiv- och familjefilmer som man kunde vänta sig, presenteras bådas ungdomsår. (Björn Borg som tonåring spelas av Björn Borgs son Leo Borg). Som vuxen av Sverrir Gudnason, tillräckligt lik till utseende och kroppsspråk. McEnroe spelas av Shia LaBeouf; tolkningens temperament torde stämma med förlagans personlighet. Temperamentet på plan var en annan historia.
Allt medan den viktiga fajten i London närmar sig presenteras de två och spänningen stiger. Själva matchen (25 minuter filmtid) är hisnande och för den som behärskar tennis, ännu mera.
Tennis var en vit sport. Björn Borg kom från arbetarklass i Södertälje. John McEnroes pappa var advokat. Som mycket ung hade Borg problem med sitt humör, han fick raseriutbrott om han förlorade, speciellt om han upplevde att han blev orättvist dömd.
Svenska tennislegenden Lennart Bergelin (Stellan Skarsgård) tog sig an den uppenbara begåvningen, lärde honom ”mindfulness”. Men så länge Borg spelade tennis (i alla fall) var han vidskeplig och neurotisk.
Det var inge lätt alla gånger för mentorn eller för Borgs trolovade Mariana (Tuva Novotny). Borg var en isbjörn på plan. Inför match extremt osäker. Men vad rörde sig i skallen hans?
Personporträttet (personporträtten) ”Borg/McEnroe” är som film lyckad och som biografi annorlunda, konstfärdigt och vågat berättad. Men något väsentligt saknas för att filmen kan (av mig) ses som ett mästerverk.
Karaktären Björn Borg engagerar inte tillräckligt. Han är tacknämligt fåordig och skådespelaren, i rätt regi, uttrycker mycket med blicken. Karaktärerna runt omkring är bra, men avlägsna.
I tidsskildringen är allt i detalj på plats; sportjournalister, tevesändningar, bilar och klädsel, nattklubbar, musik, beundrande flickor som beter sig som inför en annan rockstjärna. Fotot är fint och varierande, filmklipparen är skicklig med sinne för rytm och tempo.
Tennismatchen är ett drama. Filmen är dramatisk. En mera utförlig psykologisk-sociologisk historia bakom karaktärerna och filmen hade varit spännande.
Manuset av Ronnie Sandahl är djärvt (undrar vad Björn Borg tycker) och proffsigt, danske regissören Janus Metz har tidigare utmärkt sig som dokumentärfilmare; ”Armadillo” om Afghanistan vann ett förnämt pris i Cannes 2010.
Han har också regisserat teveserier, till exempel ”True Detective”. De erfarenheterna har kommit till pass i ”Borg/McEnroe”. (Skådespelarna fick i Finland lära sig spela tennis med Jarkko Nieminen och Veli Paloheimo som lärare).
Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.