Garderobens erfarenhet
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Maukka Perusjätkä, minns nån honom? Den pockande raden ”Vaatteet, vaatteet, vaatteet, vaatteet” börjar kanske dåna i skallen. Låten heter ”Vatteet (on mun aatteet)”, finns på ett album från 1980 som heter ”Ennen kolmatta maailmansotaa”. Såna titlar var i ropet då.
Ett par av Maukkas låtar finns också med i filmen ”Täältä tullaan, elämä!”, i dag mest känd för att den gav Kati Outinen hennes första filmroll. Den är till stora delar inspelad i Gårdsbacka, en huvudstadsförort som omtalats senast, detaljerat och kärleksfullt, i Pia Ingströms ”Min farmors nerver”.
”Täältä tullaan, elämä!” passerar tevetablåerna med ojämna mellanrum och är fortfarande sevärd. Ungas krav på att få vara med, att synas, höras, är suveränt gestaltat där. Den var sitt års mest sedda finska film. Pelle Miljoona var den andra som stod för musiken, det bidrog.
Tveksamt om nån skulle ta Perusjätkä som artistnamn i dag, det finns så många i riksdagen som kunde kallas så, olyckliga sammanblandningar kunde uppstå. Och ”Vaatteet (on mun aatteet)” används mest som illustration när man tänker börja snacka om textiler.
Översättningen ”Kläder är min ideologi” skymtas på en sajt som skyltar med att den inte glömt tvåspråkigheten. Man suckar djupt över alla bokstavstrogna översättare. Hosta upp kvastskaftet ni svalde, är ni snälla!
Låtens funktion är ju mer signal och tempo. Nån gammal minns kanske första raden, den lyder: ”Juoskaa!” Spring!
Impulsen tickar igång i en när man hör en riksdagsledamot från P-partiet tala om unga, om studerande som har så fina och dyra kläder (dyrare än dem man ser i riksdagen!). Och lösnaglar har de också!
Man tog det väl inte på allvar om inte studenterna redan var utsedda att betala proportionellt mest när man jobbar av statsskulden, en manöver som man redan vet inte lyckas som man tänkt.
Studenter har snygga kläder, det är som när hemlösa har telefon, då kan de ju inte vara fattiga, eller hur? Att man ska höra sånt från en medlem i landets lagstiftande församling är (funderar på vad jag ska kalla det!) … remarkabelt.
Obetänksamt av vilket parti som helst att tala illa om ungdomen, det är den man ska se till att satsa på medan man håller ett öga på utgifter och intäkter. Det är ju de unga som ska ta över.
Att väcka agg och ovilja mot det och dem som kostar något i dag är illa tänkt. Och kallsinnighet mot grupper som hela samhället drar nytta av att stöda under en viss tid och för ett visst syfte, hur dumt är inte det?
Dumhet kostar. Det är de gamlas ofrånkomliga erfarenhet.
Slutligen en sväng in i garderoben. Kläder som ideologi, i dag luktar det rovkapitalism. Snabbaste snabbmodet kan tillverkas på platser där det är svårt eller omöjligt att övervaka arbetsmiljö – för att inte tala om löner. Priserna för kunden kan bli beroendeframkallande låga.
Vi har vetat vartåt det barkat, det har fläckvis blivit bättre – och jättemycket sämre. Men om medvetenhet finns måste det ju gå att åtgärda, så att 92 miljoner ton textilavfall inte uppstår på klotet årligen.
Siffran lades fram i tisdagens nyheter, jag kan inte föreställa mig berget av avlagda, kanske oanvända, osäljbara kläder! I det perspektivet vore det ju bra om studenterna i Finland klädde sig hållbart.
Fast i Finland dumpar man studenter i stället. Men tanter och farbröder som kan Maukkas och Miljoonas låtar är på de ungas och studenternas sida. För de skulle skämmas stort över att vara annat.
Här kan du läsa fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.