ÅU 26.06.2018 08:44

Taikuri Oz
(Trollkarlen från Oz)
Av L. Frank Baum
Dramatisering och regi: Tom Petäjä
Scenografi: Teemu Loikas
Musik och arrangemang: Valtteri Lipasti
Koreografi: Hanna-Riikka Nordman
Dräkter: Pirita Lindén
Ljuddesign: Mikko M. Koskinen
I rollerna: Maiju-Riina Huttunen, Elviira Kujala, Thomas Dellinger, Samu Loijas, Lauri Ketonen, Miia Wakonen, Markus Niemi, Jarkko Kallionpää, m fl.
Föreställningar på Vårdberget 14.6–11.8
Scenografin, skapad av Teemu Loikas, håller föredömligt låg profil i årets Vårdbergsföreställning, ”Taikuri Oz” (Trollkarlen från Oz), och låter i stället aktörernas mångfald och deras dräkter vara blickfånget. Omgivningen går i förväntat grönt – man kommer ju att landa i Smaragdstaden – och vägen med den gula tegelläggningen är bara diskret markerad.
Regissören Tom Petäjä, som också står för dramatiseringen har placerat inledningen på en vimlande marknadsplats där Dorothy (Maiju-Riina Huttunen) kommer ifrån sina föräldrar. Och så befinner hon sig i en annan verklighet där hon möter de välkända gestalterna! Övergången får definitivt godkänt.
Dorothys flickegenskaper är stiliserat visuella: blårutig klänning, vit kofta. Och sneakers – lite liknande modell har senare de magiska skorna. Dräkterna, designade av Pirita Lindén, är ägnade stor omsorg. Rollernas yttre gestaltning sitter som den ska.
Föreställningen ger sig, om man undantar den nedtonade scenografin, hämningslöst hän åt det visuella, något som kan vara på gott och ont, för pjäsen har ju också ett djupt resonerande innehåll: hur ska man kunna tänka själv, vad är att känna, hur visar man mod, hur hittar man sin väg?
De här frågorna får sin form hos de gamla vännerna i historien, Fågelskrämman, Plåtman och Lejonet, på scenen gestaltade av Elviira Kujala, Thomas Dellinger och Samu Loijas. De är hur charmerande som helst, och gärna hade man följt dem tätare i spåren, men föreställningen har en hög växel, och masscener bryter in med jämna och täta mellanrum.
Masscenerna är också genomtänkta och väl utförda av en stor skara statister, som återkommer till exempel som en utsökt vacker men lite uppskrämd skog (till slut tar träden till benen – eller kanske man borde säga att den lägger rötterna på ryggen!), eller som ett hav av blodröd vallmo.
Som vuxen uppskattar man den ordlösa humorn. En mer robust skojsamhet finns också. Den uppbärs mest av Onda häxan Väst, och Lauri Ketonen som fått rollen på sitt ansvar sparar inte på utspelet. Den yngre publiken gillar häxan hörbart (men visst kan man tycka att det onda och elaka som skoj och underhållning också är ett sätt att slingra sig undan det svåra!).
Det skulle kunna bli för mycket av onda häxan om inte regin reglerade det med hjälp av de korkade kråkorna (Jarkko Kallionpää och Markus Niemi), som är häxans lakejer, men som inte just är till någon hjälp. Till exempel kråkorna är en av detaljerna som räddar föreställningen från att bli en ännu en sträng framklämd ur den stora tuben med musikalformat, ger den ett eget ansikte.
Musiken har också ett eget stuk. Den flirtar antytt med olika rytmer – kråkorna tar visst några sambasteg, det är lätt och elegant. Valtteri Lipasti står för musik och arrangemang, och den som längtar jättemycket efter känslosamma ”Over the Rainbow” som för de äldre organiskt hör ihop med ”Oz”, kan känna ett styng av besvikelse.
Men stämningen är en annan, och ”Sateenkaaren tie” som Dorothy sjunger alldeles i inledningen prickar in en ton av beslutsamhet som – sann eller falsk – tillhör vår tid. Maiju-Riina Huttunen har också en vacker röst som kan kommunicera känsligare aspekter.
En del av utbudet som riktar sig till barn pockar på uppmärksamhet med en mångfald intryck, tempo och volym, genom att överrösta något tänkt eller verkligt. Ibland är det också för uppskruvat i ”Taikuri Oz”. Det behöver man inte bedöma bara efter egna öron utan också med ögonen på den yngre publiken. Den blir lite förströdd när den baddas i många mastiga dans- och musiknummer i följd.
Men när Dorothy och Fågelskrämman uppträder på tu man hand, eller när Lejonet gör en ensam entré väcks nyfikenheten igen, de har ju något att säga! Det uppstår en ömsesidighet som är själva poängen med att berätta en historia på en scen.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln