Gamla Stan och ett exempel på hur planeringen inte får gå till
I Åbo stads visioner för centrumutvecklingen har det som kallas Gamla Stan fått en egen roll. Det är bra.
Ännu bättre är att staden efter produktutvecklingen av Gamla Stan-konceptet under förra fullmäktigeperioden kommit fram till att Gamla Stan inte ska sträcka sig ända fram till Tavastgatan, även om gatan ramar in universitets- och akademikvarteren som är centrala i Gamla Stan-tänket.
Tavastgatan med synliga inslag av 1960- och 1970-talets arkitektur känns verkligen inte som någon Gamla Stan.
Det hade blivit fel.
Lika rätt har staden tänkt när det man kallar hjärtat i Gamla Stan bildas av kring området Domkyrkan, Gamla Stortorget, och kvarteret Elefanten där bland annat Brinkalahuset, Katedralskolan och Rettigs före detta tobaksfabrik ligger.
I de här kvarteren, inklusive Aboa Vetus Ars Nova (kvarteret Pegasus) finns det som såväl turisten som vilken Åbobo som helst känner igen som stadens äldsta stadsdelar.
Aboa Vetus är en pärla där Åbo bär manteln av landets före detta huvudstad med värdighet och bjuder på historiska, arkeologiska upptäckter för besökare i alla åldrar, Domkyrkan är också öppen för olika åldrar och på ett helt annat sätt än tidigare, kring Gamla Stortorget ordnas evenemang och vid Klostermellangatan och i Brinkala finns gallerier och verkstäder.
För att nå den eftertraktade – enligt stadens visioner – känslan av en europeisk gammal stad med kultur, konst, upplevelser och historiska fläktar krävs ändå ännu mer. Därför faller omvandlingen av Rettigsfabriken till Konstens Hus också i så god jord.
I stadens omarbetade vision sträcker sig Gamla Stan också till den västra åstranden, ända fram till Fortunakvarteret med stadshuset, Apoteksmuseet och så vidare.
Det är utmanande att gestalta Åbos gamla stad när det är en stad i staden, utan att ha entydiga gränser. Men även här måste vi instämma.
Åstrandsmiljön är unik och den är Åbos varumärke. Att bortse från det hade varit ett misstag den dag lanseringen av Gamla Stan i Åbo börjar på allvar.
Ska Åbo, näringslivet, konstnärerna, företagarna, restaurangerna, dessutom kunna slå mynt av Gamla Stan är det bra att involvera flera, bredda tänket, låta idéer komma och gå tills ramarna känns givna.
Gamla Stan måste bygga på upplevelser och känsla. Att ta en promenad kostar inget men ger själen näring, ungefär så fungerar åstrandsmiljön för många i dag och så borde hela Gamla Stan-begreppet fungera.
Planeringen av stora, bestående förändringar i stadens miljö kräver långsiktighet – det är förstås självklart.
Men även om avsikterna är just så goda går det fel ibland.
Att Åbo redan i snart två decennier haft en underjordisk parkering med direkt förbindelse till Salutorget – det vill säga Louhi under Puolalaparken och Konstmuseet – verkar en del ha upptäckt först när den underjordiska parkeringen under torget öppnades.
Nu finns det två underjordiska parkeringshallar att välja emellan, och det är ingen planeringsmiss utan en följd av stadens beslutsfattares vilja.
Inget fel i det – färre bilar i stadsmiljön är också en kungstanke i Gamla Stan-konceptet – men ett av argumenten för ytterligare en av stadens satsningar, Logomobron, haltar fortfarande.
Närheten till Louhi var ett av argumenten när Logomobron kom till. En av flera motiveringar var att folk skulle lämna bilen i stan och promenera över Logomobron till en konsert eller ett evenemang i Logomo.
Visst, bron betjänar dem som bor i centrum. Men ändå alla de som parkerar Toriparkki eller i det fallet mer sannolikt i Louhi, vars infart finns precis intill Logomobron?
När bilisten blir en fotgängare hämtar samtliga av Louhis tre parkeringshissar upp personen till Salutorget, eller till Universitetsgatan.
Inte en enda hiss leder till Västerlånggatan eller till närheten av Logomobron. Bilen fick man nära, men till fots blir vägen lång; det är inget vidare försäljningsargument.
När parkeringen Louhi byggdes hade man inte ännu kläckt idén om Logomo.
Louhi öppnades 2002. Då Åbo var kulturhuvudstad 2011 togs Logomo i bruk. Tio år senare, i höst, öppnades gångbron över järnvägen.
Visst är den snygg och välkomnad, men hade man fått backa bandet hade den garanterat byggts snabbare, i en billigare version och den hade blivit enklare att nå.
Där den nu tar avstamp i Bangårdsgatan finns liksom ingenting annat än en livligt trafikerad gata. Omgivningen ropar på förändring. Bangårdens utveckling är under arbete, och väl så, men också det tar sannolikt minst ett decennium.
Gamla Stan är för värdefull för dylik knyckighet. Tänk inte en gränd i taget, inte ens ett kvarter i taget.
Tänk stort, brett, långsiktigt och känn ödmjukhet för historieskrivningen.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.