Gamla spårvagnar i Åbo behöver ett nytt hem – kunde användas för virtuella spårvägsfärder eller på en museibana
En något kuslig stämning råder i den gamla spårvagnshallen mellan Amiralitetsgatan och Slottsgatan i Åbo. De sju spårvagnarna har stått länge här och det verkar som om tiden har stannat.
– Det där är Wiklunds gamla skyltdockor, säger Mats Sjöström, och pekar på ”passagerarna”.
Dessa bleka passagerare är rentav smått skrämmande. I samma gång som spårvagnarna förvaras också annan rekvisita.
Sjöström, som är museicentralens chefskonservator, hajar till då han ser några stora rullar.
– Ser man på, de där är ju rekvisita från Palmyra-utställningen. Jag har undrat var de är.
Rullarna användes 1989 i en utställning om världsarvsstaden Palmyra i Syrien.
– Vi återanvänder dem för att rulla in tapeter som skall bevaras.
Vagnarna och föremålen som trängs i den mörka gången i hallen skapar en surrealistisk stämning. En kö med sju vagnar i olika skick och sedan föremål av alla de slag.
Samlingens pärla är den vackert renoverade ”Femman” som var i trafik redan 1908 då spårvägen i Åbo var ny.
– Den här är renoverad till 90 procent. Det som behövs för att det ska gå att köra med den är en nyare strömbygel på taket, säger Mikko Laaksonen.
Laaksonen är fackboksförfattare och nyckelpersonen bakom boken ”Åbo spårvägar”, från år 2008. I den hittas allt om Åbospårvägens historia.
I boken kan man läsa om hur flera av de bevarade vagnarna var nära att förstöras, som lekstugor vid daghem i Åbo. Några av dem hann också transporteras till Toppå avfallscentral innan de räddades.
Det finns faktiskt ytterligare några Åbovagnar, men i privat ägo. De har byggts om till sommarstugor.
Femman är renoverad, likaså en motorvagn från 1951 och dess släpvagn. De andra är i bedrövligt skick, men kunde donera värdefulla delar.
– När spårvägen i Åbo lades ned var den inte alls föråldrad, vilket många tror. Den var helt jämförbar med spårvägar i andra städer, säger Laaksonen.
En utförlig ekonomisk kalkyl hade också bevisat hur förnuftig trafiken är, anser han.
– Jag kan med bestämd säkerhet säga att det hade varit lönsamt.
En sådan gjordes ändå aldrig i en tid då den spårvägsskrotningsideologin drog över hela Europa.
– Om spårvagnarna hade rullat några år till hade spårvägen i Åbo bevarats.
Den sista turen i Åbo kördes på linje 3, den 1 oktober 1972. Ett år senare började första oljekrisen. Intresset att bevara spårvägar sköt i höjden i städer där sådana ännu rullade.
Frågan om Åbospårvagnarnas öde är aktuell i och med att staden kommer att sälja spårvägshallen. Trycket att bygga nytt är stort invid de invidliggande nya bostadskvarteren.
– Har den här vagnen sjunkit nedåt? frågar Laaksonen och undrar om golvet ger efter.
Sjöström tittar å sin sida uppåt.
– Taket läcker igen. Vi har lappat det nyligen.
Först måste det ändå hittas en lösning för museicentralen och dess överfulla förvaringslokaler.
– Allt är öppet, men här kan vi inte bli, säger Sjöström.
Ett alternativ är en helt ny och modern samlingscentral i Övre S:t Marie, ett annat att hyra in sig i en fastighet. Att renovera nuvarande lokaler är också en möjlighet, men knappast ekonomiskt förnuftig.
Den bevarade spårvägsmaterien omfattar också en Ford Thames-lastbil, i grannhallen. Invid den står också något så udda som en sekelgammal kullerstensmaskin.
Vilka möjligheter finns det då att använda sig av gamla Åbospårvagnar i framtiden?
– Femman är för fin för museitrafik, det är min bestämda åsikt Jag skulle i stället kasta fram en idé om ett bildspel, säger Laaksonen.
Sjöström nickar och tipsar om hur man i Köln har just en sådan. En sådan skulle dessutom vara en logisk fortsättning på alla de virtuella miljöer som museicentralen redan varit med om att skapa, som Gamla Stortorget i Åbo.
– Du sitter med 3D-glasögon i en spårvagn. I det som är fönster ser du det gamla Åbo.
Fotografier ur museicentralens arkiv kunde användas för att bygga en 3D-resa i ett historiskt Åbo.
Många visioner för hur museer ska se ut i framtiden handlar inte om att ställa ut fysiska föremål utan om att skapa upplevelser och miljöer som ger en uppfattning om hur något varit eller fungerat förr.
– Det är artificiellt och kanske inte autentiskt men det finns många nya bra sätt att berätta, säger Sjöström.
Han påminner om hur man i Wäinö Aaltonens museum kunde göra en virtuell vandring i Eremitaget i S:t Petersburg i fjol.
– Det handlar om den pedagogiska synvinkeln, säger Sjöström.
Virtuella lösningar är också ett sätt att bevara sådant som inte tål stora besökarmängder.
Virtuella metoder utesluter inte fysiska lösningar. Då är vi tillbaka vid motorvagnen från 1951 och dess släpvagn – ”bevarade för eventuella framtida bruk”, som stadens tekniska nämnd beslutade 1972. Vagnparet renoverades för knappt fyrtio år sedan men har lidit något av fukt och rost som en följd av bristfällig förvaring.
– De är ändå i körbart skick, nästan. Motorvagnen är den sista tvåaxlade, en modell som var särskilt pålitlig, säger Laaksonen.
Han utesluter inte andra, pragmatiska lösningar. Kanske en vagn kunde få ny teknik från någon av de spårvagnar som Helsingfors ska skrota? Spårvidden är till och med den samma.
– Hur låter en spårlänga vid det historiska museet som är tänkt att komma vid Åbo slott?
Det började 1908
Efter tre år av bolagsbildning och planering startade trafiken den 22 december 1908, med två spårvägslinjer.
Den ena linjen gick i en åtta, via bland annat Domkyrkan, Salutorget och tågstationen.
Den andra linjen gick längs Slottsgatan, mellan Allégatan och hamnen.
De två första linjerna hade totalt trettio hållplatser.
Biljettintäkterna under den första dagen uppgick till 900 mark, vilket motsvarar 6 000 vuxenbiljetter, räknade ÅU ut (24.12.1908). Barn åkte dock billigare, så totalantalet resenärer var högre än så.
Om vi ska vara noggranna, så var spårvägen inte stadens första. Hästdragna spårvagnar hade trafikerat en linje mellan hamnen och Domkyrkan 1890–1892.
Nyfiken på hur en historisk virtuell färd med spårvagn ser ut? En sådan kan du uppleva med hjälp av ”Timeride Köln”
Tack för en fin artikel.
Spårvagn nr 5 är inte för fin att trafikeras. Der är just det som skall göras för att den skall kunna åkas med och ses av hundratusentals människor.
I Helsingfors har vi i 10 års tid trafikerat vagn nr 50 från år 1909 samt sen öppna släpvagnen 233 från 1919.
Vagnarna är totalrenoverade och utsrustade med osynlig säkerhetsutrustning. Museitrafiken har skett sommarveckoslut och har transporterat ca 50.000 passagerare hittills. Vagnarna är i fint skick.