ÅU 10.01.2019 10:22

Undervattensgrav. Fyndig belysning i installationen. Foto:
Hendrik Zeitler

Åbo Konstmuseum: På upptäcktsfärd i en undervattensvärld

Tilda Lovell (1972) har skapat en undervattensvärld i Åbo Konstmuseums Studio. Installationen heter The Queen Conch, ungefär Drottningsnäckan på svenska. Installationen består av några stora dioraman, projektioner och skulpturer samt en bikini av fiskskinn. Det dunkla landskapet bjuder in till upptäcktsfärd.
Dioramat som först drar till sig min uppmärksamhet har en massa små figurer. Här finns dykare, sälar, sjöjungfrur och sjöjungfruskelett. Sjögräs och tång tornar upp sig som träd över de små varelserna. På väggen bakom blåser videon upp detaljer från dioramat. Stämningen är mystisk. En får känslan av att en när som helst kan upptäcka någonting nytt och spännande, någonting sedan tidigare okänt.
Intill sitter en gestalt, stoiskt stirrande in i väggen. Ansiktet består av snäckor av alla de slag. Ett porträtt inte olikt Giuseppe Arcimboldos (ca 1527 – 1593) porträtt av årstiderna. I dem byggde han upp ansikten av bland annat frukt, grönsaker och blommor, beroende på vilken årstid som avporträtterades. Lovells humanoid har fått hår av en bläckfisk och ena benet, från knät neråt, är en fisk. Det här måste vara drottningsnäckan själv.
Längst bort ligger ett skelett nedbäddat i sanden. Först tänker jag att drottningen dött, men den här har ännu två människoben och ansiktet är inte fullt lika integrerat med undervattenslivet. Vem kan det vara? En förälder eller en tidigare partner?
Alla skaldjur för mina tankar till filmen Beast of the Southern Wild (2012). Filmen har samma surrealistiska stämning som The Queen Conch. Det här är en parallellvärld till den vi vanligtvis lever i. En värld där människan är en del av naturen, samtidigt som naturen har starka mystiska krafter vi inte förstår oss på. En vet aldrig vad som väntar bakom hörnet. En ny civilisation eller ett skeppsvrak? Samtidigt är känslan av ett yttre hot ständigt närvarande. Ett hot som kommer att spräcka parallellvärldens bubbla och sammanföra den med verkligheten.
På bortre väggen projiceras en undervattensvideo. Det ända stället där vatten verkligen är närvarande, trots att en hela tiden upplever att en befinner sig under ytan. Videon påminner om en dykarvideo där allting filmas lite för nära och med endast kamerans egen lampa på havets mörka djup. Det är både spännande och skrämmande, men också rofyllt. Så där som det kan bli när en skärmar av sig från omvärlden i en egen bubbla.
Förutom en guldfärgad byst går färgskalan i sand, grått, vitt och svart. Belysningen är fyndig, med små dioder och svaga strålkastare. Varje element har sin utvalda plats och genomtänkta närvaro. En kan, om en vill, gå på djupet i drottningsnäckans avskärmade värld.
Åbo Konstmuseum, 30.11.2018 – 20.1.2019

Skulpturer. Markku Ojala ställer ut på Galleria Joella. Foto:
Julia Nyman

Galleria Joella: Skulpturer med utrymme för slumpen

Åbobon Markku Ojala (1971) är den första att ställa ut på Galleria Joella i år. Han är skulptör som jobbar främst med aluminium och brons. Skulpturerna på Galleria Joella är abstrakta även om Ojala också gjort föreställande konst.
Ojalas teknik är starkt kroppslig. Han utarbetar modellerna av rödvax, samma material en kan hitta på till exempel en ost, och gjuter av dem. Själv säger han att själva processen påminner om brottning där rödvaxet är hans motståndare.
Det är sällan Ojala vet hur skulpturerna ska bli då han påbörjar processen. Efter att ha brottats med vaxet en stund ser han vad som växer fram. När han är nöjd med resultatet kyler han ner vaxet och gör avgjutningen.
Idén om att låta resultatet bli som det blir syns också i verktitlarna så som Big Wheel och God’s Plan. Titlarna antyder en viss förutbestämmelse samt en vilja att ge över åt intuition och slumpmässighet.
I själva verket är det två verk som bär titeln God’s Plan och de är inte resultatet av en brottningsmatch. De består av ett långt band ringlat och intrasslat i sig själv. En skulle kunna tro att metallen bearbetats som ett band, men också de här är avgjutningar efter modell av rödvax, som i sin tur fått formen av en gummipackning.
Andra verknamn som Revontuli (Norrsken) och Madonreikä (Maskhål) åsyftar kosmiska fenomen som inte heller är helt förutsägbara. Det är egentligen namnen på verken som gör utställningen till en välfungerande helhet. De ger en inblick i konstnärens tankegångar och inställning till sitt konstnärskap.
Revontuli bryter mot de andra skulpturerna, då den är en avgjutning av wellpapp och inte av modellerat rödvax. Eftersom wellpapp är ett material jag har att göra med väldigt ofta spelade verkets titel en viktig roll för mig. Titeln hjälpte mig att komma bort från min egen tolkning och se någonting annat. Det är inte alltid titlarna på verken öppnar upp konstverk på det viset.
Galleria Joella, 9 – 27.1.2019

Tramp. Stillbild ur Jonna Kinas vidoverk. Pressbild.

Åbo Konstmuseum: Lek med ljud i videoverk som ger inblick i filmskapande

I Åbo Konstmuseums Mörkrum visas Jonna Kinas (1984) video Arr. For a Scene. Videon vann pris för bästa nordiska kortfilm på Nordisk Panorama festivalen i Sverige 2017.
Det blir snabbt tydligt att de två personerna i filmen gör ljudeffekter till någonting de ser bakom kameran, precis som titeln antyder. Jag har själv fascinerats av hur ljud skapas till film. Ofta är det någonting helt annat som skapar ljuden än det en ser i filmen.
I den allra första scenen i Monthy Python and the Holy Grail avslöjas att kokosnötter används för att göra ljudet av klapprande hovar, då skådespelarna låtsas rida på hästar och deras följeslagare klapprar med kokosnötterna. Det blir förstås en ganska absurd stämning i filmen tack vare det här.
Att göra synkroniserade ljudeffekter på det här sättet kallas foley eller tramp. Jag försöker luska ut vad som händer i scenen de här foleykonstnärerna arbetar med. Det låter som tandborstning och en dusch, sedan som ett badkar som töms.
Utställningstexten avslöjar att det är den ikoniska badrumscenen från Alfred Hitchcocks (1899 – 1980) film Psycho (1960). En med filmen färskare i minne än jag hade kanske känt igen den. Förstås saknas offrets skrik och musiken, vilket gör det hela avskalat och rått.
Det är intressant att följa med foley-konstnärernas intensiva koncentration. Det här jobbet kräver en hel del förberedelser, övning och precision. Det är också intressant att få den här inblicken i filmskapandet. Jag kan tänka mig att foley-konstnärerna uppskattar att deras vanligtvis dolda arbete uppmärksammas.
Åbo Konstmuseum, 30.11.2018 – 20.1.2019

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln