G. A. Helsingius – Åbofödd fattigvårdsinspektör med hjärta och hjärna
Museiverket/Historiska bildsamlingarnaÅbofödde Gustaf Adolf Helsingius (1855–1934) hade kanske aldrig ens strukit förbi mitt tankeuniversum om jag inte hade mött hans dotter Inga Helsingius. Hennes pappa dök ofta upp i våra samtal och hon skänkte mig hans tvådelade självbiografiska verk: Hågkomster och Från min mannaålder.
Gustaf Adolf själv har inte förärats textutrymme i Finlandssvenskt biografiskt lexikon, vilket enligt mig är en rejäl lapsus eftersom han var banbrytande inom social- och fattigdomsvården i Finland.
Han nämns dock i Finlands nationabiografi.
Redan som järnvägsingenjör reste Helsingius kors och tvärs genom landet och upprördes över de svåra fattigdomsförhållanden han mötte i bygderna. Det fick honom att studera fattigvårdens organisation utomlands. År 1888 utnämndes han till Finlands första fattigvårdsinspektör – en befattning han innehade till 1915.
Jobbade för en mer human fattigvård
Som inspektör färdades G. A. Helsingius omkring i landet, ofta på skidor, för att själv se vilka administrativa och sociala åtgärder som behövdes för att förbättra livsvillkoren för fattiga, sjuka, åldringar och barn. Han etablerade utbildningsprogram där grundtanken var hjälp till självhjälp, bland annat genom olika hantverkskurser.
Dessutom omorganiserade han fattigvården helt bland annat genom att avskaffa fattigauktionerna och rotehållningen. Genom hans försorg upprättades fattiggårdar i allt fler kommuner och vården av ”sinnessjuka” fattighjon blev betydligt mer human.
Utbildning och uppfostran av fattiga barn förbättrades tack vare hans insatser. Som socialpolitiker engagerade Helsingius sig också inom mentalvården. Såhär skildrar han själv sitt indignerade möte med de utblottades livsvärld:
”Jag fick också se huru fattiga, på allt timligt gott utblottade åldringar, sjuklingar och sinnessvaga likt själlösa kreatur på offentliga auktioner utbjödos till underhåll för ett eller två år i sänder och huru en skara värnlösa barn, ett efter ett, lyftes upp på ett bord och bortauktionerades till försörjning. Och jag fann att den för underhållet begärda summan ofta trycktes ned så lågt, att det varit omöjligt att med den underhålla ett barn. Dess arbetskraft måste därefter utnyttjas till det yttersta. Var detta verkligen möjligt i ett kristet land på 1880-talet?”
Kom med många moderniseringsförslag
Redan som ung järnvägsingenjör noterade Helsingius att ”jordbruk och hantverk är alltför olönsamma, produkterna är alltför få, skördarna magra och att arbetsredskapen, ärvda från flera generationer bakåt, är ineffektiva och opraktiska”.
Problemet handlade ändå inte bara om fattigdom och efterblivna näringsförhållanden utan lika mycket om ”hårresande sociala missförhållanden”.
I åtskilliga tidningsskriverier, under eget namn eller pseudonymen Göran Smed, presenterade han sina moderniseringsförslag och idéer om förbättring av åkerbruk, boskapsskötsel, skogshållning, hemslöjd, hantverk, transport och kommunikationer. De flesta av förslagen förverkligades sakta men säkert och ledde till mänskligare existensvillkor på landsbygden.
Att missförhållandena inte endast var en socialpolitisk fråga utan också en nationalpolitisk angelägenhet vittnar hans följande ord om:
”Jag hade sett huru arbetsvilliga män och kvinnor tillbringade en stor del av den mörka årstiden i nödtvungen overksamhet, huru de saknade ett arbete, som kunde utföras inom hus. I stället tog man massor av hemslöjdsartiklar från utlandet.”
Inrättade slöjdskolor
Helsingius arbetade inte enbart med långsiktig försörjning för mindre bemedlande. För att garantera långsiktig ekonomisk överlevnad för arbetare och bönder ingrep han med akutvård när arbetslöshet hotade vid större fabriker. Fokus låg dessutom lika starkt på att kvinnor genom olika bisysslor skulle få tilläggsinkomster till hemmet.
Museiverket/Atelier Nyblins samling/reprofoto och bildbehandling Marika Kokkinen-EurénHelsingius småföretagsverksamhet blev snabbt lönsam. Hantverksprodukter som spadar, snöskovlar, timmerstänger sålde bra. För kvinnor och barn ordnades arbetsskolor för tillverkning av tygleksaker, dockor, mössor, kläder och andra garn- och textilvaror.
Dethär var produkter som årligen importerades i stora mängder från Tyskland och som Helsingius ville ersätta med en inhemsk marknad.
I de många slöjdskolor, som etablerades genom Helsingius försorg, fick eleverna gratis mat och daglön.
För att säkra försäljning inrättades en bestående hantverksutsällning och ett kontor i Helsingfors, där beställningar på både större och mindre produktpartier kunde göras.
Verksamheten stöddes i början med statliga medel men småningsom blev några av initiativen självbärande. Det såg ljust ut för framtiden, trodde Helsingius.
Paralleller till dagens vård går att skönja
Helsingius betraktade fattighjonens utackordering genom auktion som ”medeltida”. Som en ännu värre styggelse såg han rotehållningen, det vill säga ”hur sjuka, åldringar, ja, döende, utan barmhärtighet släpas från hem till hem enligt en bestämd farplan.”
Även om hygienska och materiella förhållanden är bättre nu kan jag inte låta bli att dra paralleller till hur gamla och sjuka i dag slussas från den ena bäddavdelningen till den andra:
”Antalet dagar, under vilka ett sådant rotehjon skulle underhållas i en gård berodde på gårdens storlek. När tiden var till ända, sändes den arme, oberoende av sitt hälsotilltånd, till nästa gård i rotelaget.”
Det hände till och med att bönder avkortade dagantalet om rotehjonet snart skulle avlida så att de transporterade hjonen var döda när de kom fram till nästa gård.
Helsingius upprördes också starkt över de sinnessjukas och dementas livsförhållanden. De hölls inte sällan som ”bandhundar” i järnkättingar och halsjärn.
Förklaringen, enligt Helsingius, handlade delvis om gammal folktro. Man betraktade sinnessjuka, och till och med förvirrade åldringar, som sämre än djur eftersom man trodde att deras själ inte längre bodde i deras kropp.
Där huserade och härjade endast djävulen.
”Det är ju ofta så, att personer, som vuxit upp på en ort och sedan barndomen vant sig vid därstädes rådande missförhållanden, icke fästa synnerligt avseende vid dem. De anse dem såsom ett oundvikligt ont, som icke kan avhjälpas, eller såsom en visserligen bedrövlig, men i det hela naturlig sak. Kommer däremot en främling till orten, finner han samma missförhållanden avskyvärda och påyrkar att de genast borde avlägsnas.”
När jag läser Helsingius reflektion slås jag av en tanke. Har vi inom en snar framtid samma problem att vänta när åldrings- och sjukvården monterats ner till ett minimum, och dementa, svårt sjuka och arbetslösa inte längre bemöts människovärdigt, utan bara forslas från den ena förvaringsplatsen på den andra?
Blir vi då så vana vid missförhållanden att vi inte längre ens ser dem och tror att situationen inte längre går att förbättra?
Då kan G. A. Helsingius upprörda ord från 1800-talets slut dras i direkt linje till vår nuvarande regering: ”Har då alla mänskliga känslor förfrusit”?
Är detta verkligen möjligt i ett kristet land på 2000-talet?
Helsingius hopp kom snart att grusas, dels på grund av strejker, social och politisk oro och dels på grund av en ny stark politisk generation som strävade till makten.
De socialistiska krafter som växte fram såg Helsingius och hans projekt som konservativa mot drömbilden av en revolutionärt grundläggande klassomdaning av hela samhället.
Antagligen betraktades också Helsingius kristet genomsyrade idéer som gammalmodiga.
Hans ledstjärna, ofta upprepat i memoarerna, var bibelorden ”Vad ni har gjort för någon av dessa mina minsta det har ni gjort för mig”. Med sorg betraktade Helsingius den politiska utvecklingen och med samma sorg kan man ju se hela den politiska historien.
Att vänsterpolitiker och kristna samhällsengagerade inte ens har kunnat samlas bakom sin fundamentala grundsyn så som den framställs i bibelcitatet är ju ett enormt samhälleligt misslyckande.
Helsingius beklagade ändå inte sina sista år av besvikelser, sorger och fattigdom. Han konstaterade bara lakoniskt att:
”Jag som i nödtider bidragit till att ordna nödhjälpsarbeten till lindring av arbetslösheten fick nu grundligt erfara vad arbetslöshet vill säga. Dock varför klaga! Jag har haft mycket att arbeta för, icke blott en familj där två telningar gjort hemmet ljust och glatt, utan ock de fosterländska och sociala idéer, som ännu i dag ligga mitt hjärta nära”.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.