Fyra dagar i Krakow
Dödens port. Till Birkenau kom offren med tåg. Åtta byar utplånades för att Birkenau skulle kunna anläggas. Omfattningen av förintelselägren känns ofattbar.
Aldrig skulle jag ha trott att koncentrationslägren, eller det som är kvar av nazisternas förintelseläger från andra världskriget, är Polens främsta besöksmål.
Aldrig hade jag heller tänkt att jag skulle bli en av de drygt två miljoner som årligen går in genom porten med den ökända texten ”Arbeit macht frei”, arbete ger frihet. Det trodde tydligen de allra flesta av offren in i det sista. Nazisterna menade frihet på ett annat sätt.
På väg in i Auschwitz.
Och aldrig har jag under en förmiddag sett så många hundra människor med exakt samma ansiktsuttryck. En blandning av fasa, avsky, vrede, sorg, oförmåga att tro sina ögon. Som mitt ressällskap sade – man vet vad som hände här men det är ändå en annan sak att se det med egna ögon. Se berg av skor, glasögon, proteser och avskuret hår från dem som gasades ihjäl.
Ett berg av skor. Kvar efter några av alla dem som gasades ihjäl.
Bara två år efter andra världskrigets slut 1945 öppnades Auschwitz och Birkenau för besökare, med överlevande som de första guiderna. Några av dem som faktiskt klarade livet slog sig ner i närheten och gjorde allt för att lägren skulle öppnas för omvärlden. Visas, så att ingen skulle kunna glömma.
Ett besök här blir just det – oförglömligt. Men, det handlar inte bara om tunga känslor. Vi kände lika mycket tacksamhet över möjligheten att uppleva detta. Att det gjorde att vi förstod bättre och fick nya perspektiv.
Men kallt och blåsigt var det, särskilt på de ödsliga 160 hektar (!) som Birkenau omfattar.
Följande dag bar det i väg ner i den varmare underjorden, i Wieliczkas 327 meter djupa saltgruva, också den med på UNESCO:s världsarvslista. Många kapell, kristallkronor gjorda av saltkristaller, fina golv av saltsten. I dag en sevärdhet som lockar över en miljon besökare årligen, men en nog så sinister arbetsplats där många har fått sätta livet till.
Saltgruvans största kapell. Sedan 1200-talet har ”det vita guldet” utvunnits i Wieliczkas. Kristallkronorna är gjorda av tusentals saltkristaller.
Det varvar vi med mera lättsamt turistande bland underbara gamla hus i Krakow, där staden ordnar gratis vandringar på olika språk.
I den här urgamla miljön har det hänt så mycket att vi förstås inte hinner höra en bråkdel ens, trots att guiden – skickligt – föreläser i drygt två timmar.
Bland annat berättar han historien om hur ett torn räddades från rivning. Någon sade att om det rivs så blåser damernas kjolar upp, och det rakt framför stora Mariakyrkan; rysligt opassande eftersom damerna inte hade några underkläder. För ett sådant argument måste de styrande ge sig.
Krakow är staden där man verkligen guidar sina besökare – bara att haka på den guidning vars språk man förstår. Guiderna är väl synliga med gula paraplyn och överst en flagga som tecken på vilket språk guidningen görs på. Gratis, välordnat, kunnigt.
Ett gigantiskt ben från en val och någon del av en mammut pryder ingången till en kyrka tillsammans med svenska riksvapnet – så mycket historia och så många historier att ett enda besök i Krakow nog inte räcker.
Om Auschwitz bjöd på fasa så var det förtjusning i övrigt.
Stora torget eller Rynek Glowny med Klädeshallarna där kommersen har blomstrat sedan 1500-talet. Ingen biltrafik men tiotals vita hästdragna droskor.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.