Frun och dotter får stanna – pappan avvisas till Irak
Anwar (t.v.) och Shiwa lever i konstant stress. – Jag kan inte leva utan min dotter Melin, säger Anwar.
Efter nästan sju år i Finland ska Anwar avvisas från landet. Han har fått negativt asylbeslut och avslag på sin överklagan till förvaltningsdomstolen. Vi träffas på ”Kaikkien naisten talo” i Åbo, dit asylsökande och papperslösa kan komma och få hjälp i asylprocessen och stöd i vardagen.
Frun Shiwa, som kan bättre finska, förklarar familjens situation. Hon är iransk kurd och fick permanent uppehållstillstånd i Finland för fem år sedan.
Hon och Anwar gifte sig år 2012 och deras dotter Melin är två år och sju månader gammal. Men Anwans familjeband i Finland har inte påverkat avvisningsbeslutet.
Om Migri anser att en asylsökande inte uppfyller kriterierna för asyl kan de ändå bevilja tillfälligt uppehållstillstånd på grund av ”individuella medmänskliga orsaker”. Bland dem nämns familjeband som en faktor.
Men i Anwars fall har hans familjesituation inte tagits i beaktande. I beslutet står det att Melin ännu är så liten att hon inte hunnit knyta så starka band till sin pappa att hennes välbefinnande skulle påverkas av ett avslag. Det negativa beslutet motiveras också med att Anwar och Shiwa valde att skaffa barn trots den osäkra situationen.
Anwar kan inte heller få uppehållstillstånd på grund av familjeband eftersom Shiwa, som ännu studerar, inte uppfyller de inkomstkrav som gäller sedan juli 2016. Ett annat alternativ skulle vara att ansöka om finskt medborgarskap och på detta sätt ha rätt att få sin man att stanna. Men Shiwa behärskar inte ännu finska så bra att hon skulle klara språkkraven för medborgarskap.
Shiwa berättar hur stressen hon levt med under sin tid i Finland har påverkat hennes språkinlärning.
Anwar har redan varit på avvisningssamtal hos polisen. Men han har överklagat till Högsta förvaltningsdomstolen och försöker nu få domstolen att utfärda ett avvisningsförbud medan överklagan behandlas.
– Jag kan inte leva utan mitt barn, utan Melin och Shiwa, säger Anwar på kurdiska och tolken översätter.
Situationen är väldigt påfrestande för familjen.
– Jag kan inte ensam ta hand om Melin. Det är Anwar som vakar med henne när hon inte kan sova på natten, berättar Shiwa.
Melin själv leker glatt ensam i den välutrustade lekhörnan, medan föräldrarna förklarar familjens trängda situation.
De är uppgivna och frustrerade. Det har svårt att berätta. Det finns allt och ingenting att säga.
– Det har varit sju år av konstant stress, säger Shiwa.
Hon måste ta en paus och tar fram näsdukar ur väskan för att torka bort tårarna under ögonen. Själv kom hon till Finland år 2009 och det var en lång och svår process att få stanna här.
Anwar flydde från Irak pågrund av hot från släkten. Shiwa har konverterat till kristendom i Finland och det faktum att han har gift sig med en icke-muslim gör det ännu farligare för honom att återvända.
Sedan sex månader tillbaka har Anwar studerat finska vid Åbo kvällsgymnasium. Han har gått dit även efter avvisningsbeslutet. Shiwa utbildar sig inom hotell- och restaurangbranschen och utexamineras år 2019. Anwar skulle gärna arbeta med barn.
– Finland är ett svårt land att bo i, konstaterar Shiwa trött vid dörren när de ska hem till sin lilla lägenhet i stadsdelen Kohmo i Åbo.
Läs också: Kvinnohus i Åbo är frizon för papperslösa och asylsökande
Tvååriga Melin leker oberört med leksakerna i Alla kvinnors hus medan föräldrarna berättar om sin situation. Foto: Mia Hämäläinen.
Det är fruktansvärt hur man försöker splittra familjer som är i nöd. Jag är mycket besviken och bestört över den här politiken som förs nu. Alla barn ska väl ha rätt till ett tryggt hem och tillvaro med båda sina föräldrar och ingen person skulle få skickas tillbaka till länder där det är en risk för deras liv.
För varje berättelse med innehåll av det här slaget, så skäms man bara mer och mer över att vara finländare. Stackars medmänskor! Att någon kan säga att ett barn inte har utvecklat sådana känslor och ett sådant beroende, till en egen förälder, att det kan påverkar framtiden – ja inte har man huvudet till mycket mer än ”dekoration” då inte.
Hur kan tjänstemännen som jobbar på MIGRI sova lungt om nätterna? Man skulle tro att dom drömde sådaana mardrömmar varje natt, att dom skulle klättra längs väggarna av rädsla för sig själv!