Frontveteranen Viking Karlsson i Pargas gläds över utvecklingen – ”Nog förstår jag att mammor slängde en slaskhink på högljudda barn förr”
På självständighetsdagen lägger Viking Karlsson ner kransen vid hjältegravarna i Pargas.
Som frontveteran ser han en stor ära i att få hylla alla de som kämpade för fosterlandet i vinter- och fortsättningskriget.
Själv blev han inkallad som 17-åring och 1943, två veckor innan hans 18-årsdag.
– Vid 17 år gevär jag tog, vid 18 var jag man, säger han med anspelning på Soldatgossen i Fänrik Ståls sägner.
Rekryttiden tillbringades med utbildning på Örö. Några månader senare skickades han till Karelska näset.
De flesta minnena har bleknat bort men Karlsson tror att han inte tänkte något särskilt när han anlände till näset.
– Inte tänkte man så mycket själv, man gjorde som man blev beordrad.
Karlsson verkade i eldsledningen i sitt motoriserade batteri. Hans uppgift var att med kikare uppskatta avstånd.
Ett minne har ändå etsat sig fast.
Det var när gruppen skulle simma från en holme i Viborgska viken. En sergeant från Nyland kunde inte simma, utan tog en stock till hjälp.
Pjäxorna fick han slänga bort, de var för tunga.
– Det var en stor karl med stora fötter, det fanns inte tillräckligt stora pjäxor att få när vi kom i land. Jag undrar om han fick fortsätta marschera utan skor, säger Karlsson.
Värnplikt efter kriget
Under kriget åkte Karlsson hem till Pargas bara ett fåtal gånger. En av dem var när äldre brodern Hilding skulle begravas.
– Han ryckte in 1939 och stupade 1944, strax innan kriget tog slut. Han hade sårats redan tidigare, men återvände till fronten.
Efter krigsslutet fick Karlsson ännu vakta Porkkala och städa efter tyskarna i Lappland.
Sedan fick han tillsammans med de andra männen födda 1925 inleda sin värnplikt.
– Nog kändes det konstigt att ha legat i krig i två år, och sedan ännu tvingas göra värnplikten.
Karlsson konstaterar att självständigheten är viktig, och att det är skönt att se hur Finland utvecklats sedan han föddes år 1925.
Han föddes i Kimito men familjen flyttade till Pargas när han var ett år gammal. När han var fem bosatte de sig i Ri-kasernen, en gammal ria som inhyste fem familjer strax intill Skräbböle skola.
– Om jag skulle ha fått hoppa över staketet skulle jag inte haft många meter till skolan, men när jag hamnade gå runt blev det kanske hundra meter.
Familjen med två vuxna och sex barn bodde i en tvåa på 27 kvadratmeter utan några bekvämligheter.
Då många jobbade i skiftesarbete, ibland två generationer under samma tak, på Pargas Kalkbergs aktiebolag var det svårt att sova mellan skiftena.
– Nog förstår jag att mammorna kunde slänga en eller annan slaskhink på barnen som var högljudda ute på gården, säger Karlsson.
”Evigt tacksam att jag blev kopist”
Efter åren i folkskola började han som springpojke på ”boulage” som 12-13-åring.
Hans jobb vara att sköta ärenden på kontorssidan. Det fortsatte han med tills han blev inkallad till armén.
Efter kriget fick han igen anställning hos den stora arbetsgivaren på orten. Den här gången som skiftesarbetare på cementfabriken.
Snart blev han diversekarl på byggnadsavdelningen och övergick därefter till att bli eldare på bolagets bogserbåtar.
Ryggen sade dock ifrån, eventuellt av allt kolskyfflande.
– Jag vet inte vem jag ska tacka, men jag är evigt tacksam för att jag sedan blev kopist, alltså skötte kopierandet, på ritkontoret. Jag, som var en enkel arbetare, blev så otroligt välmottagen och direkt en del av gänget där.
Kontorsarbetet fungerade bra för Karlsson. På ritkontoret ritades både byggnader och maskiner som skulle byggas.
Åren gick och han avancerade i positionerna. I pension gick han år 1985 med titeln arkivföreståndare.
– Nog är det ganska märkligt, som veteran fick jag gå i pension som 60-åring. Jag har varit pensionär i ett helt arbetsliv.
Johan BackasMed frun Iris, som gick bort för åtta år sedan, fick han barnen Dick och Tom.
Huset familjen först bodde i revs när gruvan utvidgades.
– Då flyttade vi till ett nybyggt hus i Skräbböle, med både värme och vatten. Det var så fint.
I dag har Karlsson tre barnbarn och sex barnbarnsbarn.
– Jag är så glad att barnen fick den utbildning jag aldrig fick, och kanske inte skulle ha klarat av heller, säger han och småler.
Att vara aktiv har varit viktigt för Karlsson hela livet. Föreningslivet har gett honom mycket, bland annat en möjlighet att skriva en del artiklar för ÅU under 1960- och 1970-talen.
Karlsson var ordförande för fotoklubben och dåvarande ÅU-reportern Göran Henriksson frågade om Karlsson kunde hjälpa med att ta några bilder för ÅU.
– Småningom tyckte Henriksson att det var onödigt att vi var två på plats för vissa grejer, så det slutade med att jag både skrev och fotade.
Karlsson har också varit aktiv i pensionärs- och veteranföreningarna på orten.
Simning har legat honom nära hjärtat länge.
– Redan när jag var liten förbjöd mig läkaren från att simma, eftersom han sade jag har någon form av hjärtfel. Felet har följt med på pappren sedan dess, men inte har jag märkt av något. Och simning har jag alltid gillat, tyvärr fick vi avsluta veteransimningen för några år sedan när det bara var jag och handledaren kvar.
Karlsson påpekar flera gånger under samtalet hur tacksam han är över hur allt gått här i livet.
– När jag var barn bodde vi åtta personer på 27 kvadratmeter, nu bor jag ensam på 87. Nog visar det ju att saker och ting blivit bättre.
En jättefin artikel som värmer hjärtat. Tack Viking
och skribenten Johan. Fint även med den positiva infallsvinkeln på dagens huvudnyhet. Härligt!