Pia Heikkilä 17.04.2018 06:00

Bilköer i Åbo centrum en vardagseftermiddag.
Rusningstrafik för att arbetsdagen är slut?
Svar: Nej, inte enbart.
Istället är det någon som kör till gymmet, som skjutsar ungarna till fotbollsträningen, som ska till shoppingcentret, som ska på körövning.
75 procent av bilresorna i Åboregionen består av resor relaterade till fritid, till att uträtta ärenden eller till att handla.
Det visar Egentliga Finlands förbunds färska undersökning om persontrafik (8.3 2018).
Vi kan alltså inte skylla på jobbet när vi förklarar varför familjen måste köra bil.
Istället får vi se oss i spegeln: Vi gör ett aktivt val när vi skapar behov av att köra bil.
I landsbygdskommunerna är problemet värre: endast 20 procent av resorna som företas utanför hemmet görs till fots, på cykel eller med kollektivtrafik.
80 procent av resorna utanför tätort görs därmed med bil.
Den romantiska drömmen om ”det grönare livet på landet” kan man gärna skrota.
I Åbo görs 49 procent av resorna till fots, med cykel eller buss.
Ju tätare man bor och ju kortare avstånden är, desto enklare är det att välja ett annat fortskaffningsmedel än bil.
Men det är inte självklart: cirka hälften av alla 1-3 kilometer långa (=korta) resor görs med personbil.
Räck upp handen, den som inte kört en sträcka på 1-3 kilometer under de senaste dagarna.
Det är mycket hajp och lite verkstad kring alternativen till personbilstrafiken.
Den sannolikt mest konkreta åtgärden är att det byggs allt tätare i städerna.
Ju tätare folk bor – helst i stan – desto enklare är det att ordna fungerande kollektivtrafik och cykelvägar.
I både Åbo och Helsingfors minskar andelen unga som väljer att ta körkort. Man anser sig klara sig med kollektivtrafik.
För att kompensera den (nytto)trafik som är nödvändig på landsbygden borde andelen stadsbor som anser sig vara tvungna att köra bil bli ännu färre.
Ska Åbo få spårvagnar eller superbussar?
Det har varit ett hett debattämne i vinter.
Ett hetare debattämne borde vara: Hur få Åboborna att använda alternativ till bilen, överhuvudtaget?
På landsbygden är det oftast omöjligt (man kan förstås skippa bilresan till gymmet), men i stan måste man inte köra bil.
Det bäst fungerande incitamentet till att förändra inrotade vanor är högre kostnader.
Blir det betydligt dyrare (och svårare) att till exempel parkera minskar intresset att ta bilen.
De stora shoppingcentrens gratisparkeringar (på 5- 8 km avstånd från Åbo centrum) fungerar precis tvärtom.
Det är omöjligt att räkna antalet seminarier, projekt, forskningsresultat och workshops kring temat ”grönare trafiklösningar” eller ”minska på koldioxidavtrycket i Åboregionen”.
I ljuset av undersökningen om personbilstrafiken som bara ökar i Åboregionen har festtalen hållits för döva öron.
”Klimatångest” är ett fenomen som sägs drabba unga kvinnor.
Uppenbarligen är det inte de som kör bil.
För skulle ens hälften av invånarna i Åboregionen ha symptom på ”klimatångest” skulle den lätt kunna botas genom att minska på bilkörandet.
I stället tycks de flesta av oss helt sonika strunta i vetskapen om utsläppen från biltrafiken (som lokalt också belastar Skärgårdshavet och vars tillstånd oroar oss åtminstone i juli och augusti varje år).
Den 11 april inföll att finländarnas så kallade ”överkonsumtionsdag”.
”Överkonsumtionsdag” är den tidpunkt då användningen av naturresurserna överskrider jordklotets beräknade biokapacitet.
Det skulle krävas 3,6 jordklot om alla världens människor levde och konsumerade som vi finländare.
Siffrorna levereras av Världsnaturfonden.
De enskilt största orsakerna till vår överanvändning av naturresurserna är energiproduktionen, trafiken och livsmedelsproduktionen.
Då vi kör till stugan för att installera solpaneler och äter vår medhavda vegetariska lunch begår vi ändå ett miljöbrott av tre.
De flesta av oss är sannolikt medvetna om ovanstående fakta.
Det saknas inte information.
Men vi väljer att slå dövörat till.
Vi slutar antagligen att värma upp sommarstugan, tanka hushållets två bilar och flyga på stadssemester först när vi inte längre har råd.
Under decennierna före oss var miljöbelastningen betydligt mindre.
Finländarna hade varken pengar eller tillräckligt med fritid till att konsumera så mycket som vi gör idag.
Att önska en återgång till 1950-talet är aldrig en lösning på ett problem.
Att stoppa huvudet i busken och förneka miljöförstöringen och klimatuppvärmningen är inte heller en lösning.
Att äta vegetariskt tre gånger i veckan, släcka belysningen då man går ut ur ett rum och sopsortera är i sig riktigt bra – men risken är de små stegen försätter oss i en bubbla av att vara ”miljövänliga medborgare”.
De stora problemen är fortfarande fossila bränslen och trafiken. De stod år 2015 för för 61 procent av utsläppen av växthusgaser i Egentliga Finland. Elförbrukningen och jordbruket står för 34 procent.
Valonia, Egentliga Finlands service center för hållbar utveckling och energi, informerar den 19 mars 2018 att ”det inte går att nå målen för minskade utsläpp från biltrafiken utan betydande förändringar i våra resvanor och i hela samhällsstrukturen”.
Enligt de riksomfattande målen borde växthusutsläppen från trafiken minskas med 50 procent fram till år 2030.
Finländarna färdas dock i stor utsträckning på samma sätt som för sex år sedan, enligt den färska rapporten om personbilstrafiken i Åboregionen.
Om beslutsfattare – på riktigt – vill ta ansvar för att minska personbilstrafiken är det mest effektiva sättet att höja kostnaderna.
Men med sådana beslut vinner man inga politiska segrar. Varken i glesbygds-Finland eller hos stadsborna som köpt bostad på Hirvensalo eller i S:t Karins med kort körtid till stan.

Pia Heikkilä
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln