Fristäderna
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”Fristad” var tema för Mariehamns litteraturdagar som ägde rum nyss. Mariehamns bibliotek, platsen för alla litteraturdagar, årligen återkommande sen 1993, är en fristad. Författaren Ulla-Lena Lundberg talade givetvis om bibliotek i sitt öppningsanförande.
Mariehamns bibliotek var det första uttänkt vackra och kärleksfullt planerade bibliotek jag öppnat dörren till. Sen dess har bibliotek som fysiska platser fått alltmer prestige och status. Bibliotek har blivit sevärdheter.
Det har jag ingenting emot. Jag är uppvuxen med det begränsade utbudet i en biblioteksfilial, och satsningar på stora och luftigt inredda bibliotek är svaret på mina önskningar.
Men upplevelsen att se dörren i ett meröppet mindre bibliotek öppnas automatiskt när bibbakortet fått grönt i avläsaren är svårslagen. Där visas man ett förtroende som är måttet på en civiliserad demokrati.
Så länge det finns meröppna bibliotek ger jag inte upp hoppet. Känslan av fristad är maxad där.
Folkhögskolan är motiv i Ulla-Lena Lundbergs senaste roman. I det agrara Finland var den en fristad och en frist för ungdomar innan de återgick till jordbruk eller fick chansen att ta en annan väg. Fastän folkhögskolan nu oftast är specialiserad är den fortfarande en del av den fria bildningen.
I min släkt finns en hel bunt folkhögskolgångna, och knappnålarna på folkhögskolekartan är instuckna i Yttermark, Pjukala och Kungälv. Folkhögskolan i min barndoms by erbjuder sedan många år en välrenommerad musikutbildning.
Så länge det finns folkhögskolor ger jag inte upp hoppet om att bildning och utbildning, levererad inom en gemenskap, är till för alla.
Behovet av en fristad kan vara stort också i en trygg och fredlig miljö. Men fristäder behövs akut och konkret. Konstnärer, författare och journalister som förlorar möjligheten att uttrycka sig, eller förföljs, måste kunna tas emot av dem som lever under bättre betingelser.
Ungefär åttio städer finns med på ICORN:s lista över städer som erbjuder en temporär trygg vistelseort i en prekär situation. ICORN står för International Cities of Refuge Network. Av dem är majoriteten nordiska, de flesta svenska eller norska.
Finland bidrar med Helsingfors. Att Åbo skulle delta har också föreslagits för kommunfullmäktige i en motion så sent som denna vår.
Sedan 2006 har mer än 200 konstnärer, författare, översättare, filmare, bloggare, sångare, mänskorättsaktivister och andra utövare av konst och kultur kunnat bistås inom ICORN. En nobelpristagare i litteratur har funnits med bland dem.
I valtider är det alldeles rimligt att tänka på vilken lycka och vilken tur det är att ingen av dem är finländare. Följande tanke är rimligen att räcka de behövande en hjälpande hand.
Tillbaka i Mariehamn. ”Fristad”, med alla associationer och stickspår, genererar ett vindlande program med kopplingar till Åland och världen, till familj och syskonskap, till kamp och aktivism.
En särskilt uppskattad gäst: poeten Eugene Wolynsky, född i Kiev, just nu verksam i Stockholm. Han talar om hur språk – ibland enskilda ord – i en kris får en ny laddning. Om att också språket måste försvaras i ett land under attack.
Wolynsky är, som många moderna poeter, också annat, till exempel musiker och översättare. Han översätter också från svenska till ukrainska och ryska. Då blir det till exempel Dagerman. Jag undrar hur ”Flykten valde oss” av Stig Dagerman låter på ukrainska. Texten är 70 år gammal i dag, synd att den är så brännande aktuell.
”Vi var beredda, men trodde aldrig att det skulle hända”, säger Wolynsky själv från scenen. Han talar om anfallskriget. Och rör vid människans underliga blandning av fruktan och hopp, vår vägkost för det kommande.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.