Frisk på papper – en del covid-sjuka lider av svåra men närmare ett år efter diagnosen
Julia Alopaeus är uppvuxen i Pargas och har studerat farmaci i Åbo. Hon bor i Oslo där hon jobbar som forskare inom farmaceutisk teknologi.
Sedan hon blev sjuk i mitten av mars har doktorsavhandlingen lagts på is, men efter en längre sjukledighet orkar hon nu jobba igen.
När hon mådde som sämst orkade hon inte med något. I nästan tre månader kunde hon bara ligga på soffan i mörkret, förutom när hon körde till och från sjukhuset för sin dagliga koll.
Pandemin var i ett tidigt skede i norra Europa, hennes sambo hade precis kommit hem från en skidsemester och rest via Schweiz. Både hon och sambon blev sjuka.
Det var som sagt tidigt i pandemin, och i Norge precis som i Finland testades inte alla med symptom.
– Det var en ganska lång och svår väg fram till det där positiva testet.
Hennes sambo hade mildare symptom och testades inte alls.
Förlorade synen
Först fick Alopaeus flunsa, så en inflammation i ena ögat vilket först inte verkade ovanligt. Ögat blev snabbt värre och en böld uppstod. Hon kontaktade sjukhuset och skickades till en ögonläkare.
Jag tycker själv jag känner min kropp jättebra, och vet bara att allt inte är som det ska. Men ibland tvivlar man på sig själv och undrar om inte det är något man fantiserar fram. Speciellt under våren, innan antikroppstestet, tänkte jag att ingen kan hjälpa.
”Petri”
Men för säkerhets skull togs ett coronatest, som visade positivt.
Synen försvann från det sjuka ögat. När inflammationen inte blev bättre fick Alopaeus två sorters antibiotika som bara tillagas på sjukhus. De starkaste inom sjukvården, enligt Alopaeus, som vet vad hon pratar om.
Ingen läkare kan med säkerhet koppla inflammationen till corona. Men en vanlig ögoninflammation brukar hålla i sig i dagar. Det tog någon månad innan dropparna som Alopaeus fick i ögat flera gånger om dagen gav några resultat alls.
Först på sistone har synen börjat komma tillbaka.
Utmattning och andfåddhet vanligt – men ännu mest spekulationer
På sjukhuset hade man två möjliga teorier. Den ena är att coronaviruspartiklar i ögat orsakade den svåra inflammationen. Den andra teorin är att viruset slog ut immunförsvaret, och att ögat därför inte kunde återhämta sig.
I de allra flesta fall kan läkare ännu bara spekulera. Vid sjukhusen i Finland har man inte stött på många coronapatienter med långvariga symptom.
Enligt Jarmo Oksi, ansvarande överläkare vid ÅUCS:s infektionsavdelning, känner man ändå till de vanligaste problemen via andra länders erfarenheter.
– Utmattning, andfåddhet och muskelsvaghet hör till de vanligaste fysiska symptomen som hänger kvar en tid efter covid-19.
I en undersökning med 120 patienter i Italien hade över hälften symptom ännu efter tre månader. Oksi påminner om att studien är relativt liten.
För unga vuxna är andelen mycket mindre, säger Oksi. Och enligt honom är det hittills sällsynt hänt att patienter lider av sviter efter sex månader.
ÅUCSFick inte ta coronatest
En annan person som berättar om sina erfarenheter bor i Åboland. Han vill vara anonym och kallas här för Petri.
Petri blev också sjuk i mars med flunsa och låg feber. Smaksinnet tappade han först tre veckor senare. När symptomen drog ut sökte han sig till Mehiläinen för privatvård.
Där tog de blodprover men inget coronatest. Redan tidigt frågade Petri om det inte kunde vara covid-19, men eftersom febern inte översteg 37,5 grader avfärdades misstanken. Petri kändes sig oförstådd.
Till slut lyckades han övertala läkaren och blev testad för corona i slutet av april. En månad efter att ha insjuknat visade testet negativt.
Sambon ringde ambulans
Febern höll i sig i en dryg månad. Petri fick kramper i vadmusklerna och benen och kände sig allmänt trött och svag. En länk med hunden var ett maraton.
I maj fick han andningsproblem. En dag fick han inte luft alls. Då ringde sambon 112. Ambulansen kom och mätte hans blodtryck och puls. Allt verkade ok. Petri togs inte in till sjukhuset utan bedömdes tillräckligt frisk för att stanna hemma.
Tidigt i juni bytte Petri till Terveystalo. Där kände han att han blev bättre behandlad. Läkaren hänvisade Petri till ett antikroppstest.
Efter två månader fick han veta att han smittats av corona.
Sprang på läkarbesök hela sommaren
På sommaren utvecklade Petri neurologiska symptom: yrsel, svindel, huvudvärk, muskelknyckningar, skakningar i händerna, ögonvärk och tinnitus.
Trots trötthet och koncentrationssvårigheter orkade han ännu vara i gång och gå till sitt kontorsjobb. Men kroppen orkade inte.
Han gick på fler test.
– Jag minns inte hur många gånger jag sprang hos läkaren men det var många.
I det här skede visste hans läkare åtminstone att det antagligen handlade om sviterna av covid-19.
Blodproppar i lungan
Den tjugonde juni sade Petri till sin chef att han mår illa. Petris sambo var borta på jobb så han var ensam när han kom hem. Han försökte vila och äta men illamåendet försvann inte.
På kvällen öppnade han sin laptop för att försöka jobba lite. Det sista han minns efter det är att han vaknade på golvet. Han försökte ta sig upp men svimmade igen. Det här hände ett par gånger innan han kom så långt att han fick tag i telefonen och ringde till sin sambo. Hon ringde hans föräldrar som kom och körde honom till ÅUCS.
En röntgenbild visade på två blodproppar i vänstra lungan.
Inte ännu hundraprocent
Blodförtunnande mediciner har hjälpt mot blodproppen och idag håller Petri ännu kontakt med en neurolog vid Åbolands sjukhus. Han hjälper Petri med de fysiska menen, men också de psykiska.
– Han har läst på om den forskning som finns och har kunnat berätta mer för mig än någon av de andra läkarna.
Julia Alopaeus träffar en ögonspecialist varje månad. I mars, ett år efter den första diagnosen, ska hon på sin slutliga koll. Hon går också på rehabilitering för att återfå kraften i musklerna.
Om någon frågar hur de mår idag svarar båda, ”inte hundraprocent”. På papper är de friska, i verkligheten är det annat.
Alopaeus ser fortfarande suddigt med ena ögat och oroar sig för sin syn. Några av Petris neurologiska symptom återkommer med jämna mellanrum, visserligen med längre symptomfria perioder.
ÅU-fotoTrots att Alopaeus och Petri haft olika besvär, beskriver de samma utmattning. Kortare promenader går, men någon större fysisk ansträngning än så blir för mycket.
Den känslan är svårast att beskriva, säger Petri.
– Jag tycker själv jag känner min kropp jättebra, och vet bara att allt inte är som det ska. Men ibland tvivlar man på sig själv och undrar om inte det är något man fantiserar fram. Speciellt under våren, innan antikroppstestet, tänkte jag att ingen kan hjälpa.
De ser ändå positivt på framtiden, och är tacksamma över att det inte gick sämre än det gjorde.
Mer forskning och kunskap behövs
Petri och Alopaeus är unga, 25 och 35 år, och har båda tidigare varit friska och fysiskt aktiva i olika idrottsformer.
Det finns en del studier som kopplat blodproppar till coronaviruset, men det mesta är ännu bara spekulationer. Enligt Jarmo Oksi kan det finnas en tillfälligt förhöjd risk för blodproppar hos en del coronapatienter som fått sjukhusvård.
Under året har medier och hälsoinstitutioner gått ut med flera fall där personer blivit långtidssjuka efter covid-19.
Många av de som kanske fick sjukdomen i början av pandemin har dessutom inte fått någon diagnos alls.
Mer forskning utförs hela tiden. I Helsingfors pågår just nu en undersökning, och i Åbo ska en avhandlingsstudie sätta igång så fort tillstånden går igenom.
Men än dröjer det innan vi har tillräcklig kunskap om coronavirusets långvariga hälsoproblem.
Uppdaterad 6.1. kl. 12:15:
I den ursprungliga artikeln stod det att Alopaeus sambo rest via Österrike, men det var Schweiz.
Alopaeus fick de starka ögondropparna varje halvtimme i några dagar, inte en dryg månad. Efter det trappades de ner och hon fick dem några gånger per dag.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.