Frihet, julens ledstjärna
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I år vill jag ha en upplyst stjärna i mitt fönster, en som de som är ute i tid kallar adventsstjärna. Fast jag avskyr sladdtrasslet den för med sig. Men så märker jag att det finns en batteridriven ljuskälla man kan pilla in i stjärnan och slippa sånt.
I affären i centrum är den redan slutsåld, men man kan kolla online om den råkar finnas på annan adress. I skrivande stund finns några kvar till salu nära ändstationen för busslinjen jag ibland använder. Ska jag ta mig ljuset till mötes? Det återstår att se.
Julveckan är full av önskningar och fixa idéer, saker som pockar på beslut. Några njuter av det, andra klagar högt, men återtar gnistan bara de fått spilla en säck frustration över någon, kanske mig.
Allting kostar också pengar, mitt stjärnprojekt kan gå på ett par tior, om inte någon rea på komponenterna oförutsett slår till. Julen kostar proportionellt mer för ganska många i år, julveckan är den stora avslöjaren: vem får vad den vill och vem får överge sina önskningar?
Ändå: också om vi inte har råd med den jul vi ville ha, har vi något ovärderligt. Fred hos oss. Frihet. Jag minns de äldre som talade om krigsvintern. Krigsjulen. De visste vad det handlade om, jag förstod inte.
Den här julen har dessvärre blivit Herodes jul. Alla som kan historien om julens barn vet vem han är. Herodes kommer i många skepnader, i många länder, som den som dödar, rövar och raserar, urskiljningslöst.
Som ett stjärnskott kommer en dikt av Stig Dagerman upp på min skärm, jag har sökt efter honom för att han skulle ha fyllt hundra 2023. ”Julbudskap” skrevs 1951 då han inte ens var trettio, men bara hade några få år kvar av livet.
1951 är ett krävande år för Dagerman, han är etablerad och hyllad, det är höga förväntningar på honom. Ekonomin är skral, han har brutit upp från sin första hustru och väntar barn, hans tredje, med Anita Björk, skådespelare i ropet, de är mycket förälskade.
Barnet som föds i december är Lo Dagerman, författare till biografin om föräldrarna, ”Himlen nära”, som kom ut tidigare i år. Det är en kärleksfull och klarsynt bok som också beskriver skrivkrampen som förlamade konstnärskapet.
När jag bläddrar tillbaka ser jag att hon särskilt har nämnt just den dikten, som trycktes i tidningen Arbetarens julnummer och blev läst och sparad och inramad. Jag reagerar på att den arbetar med negationer, så kännspakt för Dagerman. Han sopar bort det som är osant och oviktigt och stannar vid det som är sant och värdigt.
Första strofen ger sig direkt på stjärnan: ”Tro ej på stjärnor. Stjärnor äro fjärran ting, / som icke skingra mörkret över något Betlehem. / De tändes ej för oss. De brinna för sig själva. / För mänskor tändas ögon. Låt oss följa dem.”
De följande avfärdar också furstarna: ”Tro ej på furstarna. De tvivla själva. / Det som är liv och död för oss är furstars tidsfördriv.” Och änglarna: ”Tro ej på änglarna. De komma icke snart.”
Är det något man ska söka är det ”ljus i vår broders blick”, och tilliten ska ställas till herdarna. ”Tro blott på herdarna”, det är budet. Den sista strofen tar om ordet ”frihet”, ett ord som man förmodar finns i många av hans dagsedlar, dikter som skrivits mot världsläget, snabbt, förtvivlat, men med fasthet.
”Frihet” är också huvudord i ”Flykten valde oss”, en dikt flitigt publicerad och delad under senare år, av orsaker vi känner. Dess slutkläm: ”Nu är vi här. / Ni som ej blev valda! Vi vet vad frihet väger! / Hjälp oss att bära den frihet som vi bär!”
Patos får brukas av den som kan tvätta tonen ren. Det kunde Dagerman. Ett sånt skymtar i en julpsalm vi känner väl, som också börjar med negationer (”ej glans, ej guld”) och sen uppriktigare än många andra sånger önskar ”över jorden frid”.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.