Fräscha upp din indignation!
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Tiden är talträngd, alla ska tränga sig fram och få sitt sagt, kosta vad det vill. Men sagt och skrivet, är det inte olika saker? För den som har ett tangentbord och friska fingrar tycks det kunna gå på ett ut.
På ett sätt imponeras man av att människor kan hålla sin lavaglödande ilska kvar medan de skriver ner sina sågningar och postar dem. En erfarenhet är ju att så fort man börjar skriva uppenbarar sig ett motdrag, en annan röst som buffar på det sagda, bryskt eller i all vänlighet. Talar om för en att det finns andra synpunkter, många.
Det är svårt att föreställa sig att ett teveprogram som den finska motsvarigheten till På spåret, Hengaillaan, skulle vara en sån världskatastrof att man känner sig tvingad att skriva till dem som deltar att de borde ta livet av sig.
Det är det ju inte heller, en världskatastrof som har en off-knapp är ingen världskatastrof. Om man inte gillar Hengaillaan behöver man inte titta till slut, men det är ett för banalt råd dem som känner igen sig själva bäst när de är indignerade. Vi är ofta sådana.
Indignationen , basic level, slås på när vi vaknat och öppnat första appen för dagen, den har fått överta livskänslan i allmänhet. Steg två är projektionerna, som uppträder så tätt att vi inte hinner känna igen dem. Svårt nog när de kommer en och en!
Hur hatprat kan äga rum är kanske bättre att fråga efter än vilka pratarna är.
Ibland ser jag framför mig den gamla finska filmens stickspår, ett par fylliga damer i hatt och handväska som uppfinner och processar rykten i en muntlig svada man ska vara tränad för att kunna producera – och att lyssna till.
Tanterna själva är en projektion, men bilden av tanten i hatt och munläder har med tiden fått andra förtecken, (och blivit lättare för tiden att förakta) som suvakkin eller blomsterhattar. Man kan förstås se förvandlingen på ett annat sätt också, som en hyllning till den som vågar stå upp för något.
Indignationen har också, när det nått en viss gräns, övergått i något annat, som när en kvantitativ förändring övergår i en kvalitativ. På indignationens lägre nivåer tänker man att verbalt våld, hatprat, hör hemma i vissa grupper, som har det dåligt ställt på ett eller annat sätt. Genom den åsikten kan man ställa sig utanför.
Men säger inte erfarenheten att hatprat kan förekomma lite varsomhelst, precis som man numera insett att våld i nära relationer inte ser till klass, ålder, utbildning eller inställning i samhällsfrågor?
Kan inte sluta fundera på vilka de är som låter ord och handling vara ett och skriver så alla (eller tillräckligt många) kan se, att en drag queen som är med i en frågesport borde försvinna från jordens yta och en musiker (som råkar vara en ung kvinna) i samma program likaså.
Man blir rädd att hat och avsky normaliseras när många ger uttryck för det och ännu fler viftar bort det. Att det blir något som politiska grupperingar krattar banan för, för att det attraherar väljare. Sånt sker och har redan skett.
Därför ska vi inte överge indignationen, men rehabilitera den, så den kan arbeta med relevanta ting, inte bara bli ett uttryck för hur jag mår för stunden, eller lura mig att ha en åsikt i något jag oinformerad om, eller inte alls har mandat att uttala mig i – såna frågor finns, ganska många.
Hur hatprat kan äga rum är kanske bättre att fråga efter än vilka pratarna är. I en gammal hårdkokt deckare hittar jag en typ av svar. I upplösningen, där kvinnan det handlar om (beskriven som bedrägeriet personifierat) är döende av en kula som berättaren avlossat, hinner offret med en fråga till sin bödel. Hur kunde du (underförstått: döda mig)? Svaret: Det var lätt. It was easy.
Här hittar du fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.