Från strand till strand
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Vårt bästa arv. Det är väl att någon lärt oss att läsa och skriva, att vi förstår vad vi läser, att vi uttrycker oss begripligt. Och att vi får adekvat stöd om förmågan inte räcker till.
Intresset för språk och uttryck och inlärning gjorde till sist att man kunde skilja läs- och skrivsvårigheter från en allmän grå klump av låga skolprestationer, och dyslexi blev något man kunde hantera som den särskilda fråga det är.
Men bakom det låg en skolreform, till vars syften hörde att barn skulle ha jämlika förutsättningar att lära sig och utvecklas. Före det måste man ha så kallat läshuvud för att det skulle vara lönt att ödsla vidare utbildning på en.
I dag träffar man på det ordet bara i gamla romaner. Och dem är det svårt att övertala folk att läsa, i alla fall om man får tro det sammanfattande ytsnacket. Men det kan finnas en annan verklighet under det. En dag får ”läshuvud” en ny betydelse.
Svenska veckan, som pågår nu, kunde man fira genom att läsa en bok på sitt modersmål, vilket det nu råkar vara.
Jag började min vecka med att ringa upp en myndighet som levererar skriven information på svenska, men som, visade det sig, inte hade något svenskt alternativ i sin telefonväxel, rabblandet där man väntar på ett passande spår efter kommandot PAINA 3 eller 4 eller femtielva.
Om det är en instans som bär upp vår infrastruktur brukar mitt mod sjunka redan där. Och nu frågade den människa som först svarade om jag inte förstod finska.
Hur man reagerar på frågan beror helt och hållet på vem som ställer den. Och man borde väl i stället lite oftare ta initiativ och fråga om tjänstepersonen förstår svenska, i så fall kunde man gå vidare och tala varsitt språk. Jag skulle vara helt för det.
Nu går det ändå bra, fast i flera led. Jag blir slussad till en som talar tjänstesvenska, men som bara reder ut mitt ärende till hälften. Hen erbjuder sig i stället att be någon ringa upp mig dagen därpå.
Det tackar jag ja till, men suckar över att energi som jag behöver för den dagens sysslor ska gå åt till att vänta på samtalet. Kanske det inte ens kommer, sådant har upplevts.
Men: telefonen surrar redan fem minuter efter att klockan slagit kontorstid, och mitt ärende är uttömmande förklarat på muntlig modermålssvenska efter ytterligare fem minuter.
Känslan av att vara medborgare håller i sig hela dagen, och upplevelsen att mitt hinderlopp alltid kommer att vara några meter längre än för dem som sorterar under majoritetsspråket bär jag med förnöjsamhet.
Svenska veckans program (svenskaveckan.fi visar vägen) består av lite av varje. Hade jag inte redan något i kalendern i kväll hade jag gått till Arbis och lyssnat till ett föredrag om språket på kommersiella skyltar i stan, förr och nu.
Då hade jag kanske ställt en fråga om exotiseringen av det svenska som modernt reklamtrick. Som svenskspråkig tappar jag något av aptiten inför ett näringsställe som kallar sig OOBU.
Om man vill uttala stadens namn på åboländska (OOBU kallar sig ”Skärgårdsrestaurang”) borde det ju vara ÅÅBÅ(e), lite likt uttalet av namnet på ett sofistikerat blåsinstrument, så som vi, den lite junttigare delen (majoriteten!) av finlandsvenskarna lite slirande får till det. Den luftigt antydda slutdiftongen kan vara omöjlig att urskilja för ett otränat öra.
Till slut på lördag: Modermålets sång. Före den tar vid kommer det att finnas fester med lekfullheter, festtal och musik.
Med åren har jag lärt mig uppskatta högtidligheten i Modersmålets sång. Och vad mer är: eftersom det ingenstans i texten står att det exklusivt handlar om svenskan kan alla som känner sig kallade i dag sjunga med. Från strand till strand.
Signaturen ACS återkommer i ÅU varje onsdag.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.