Från Säkert till Harry Styles – ÅU sammanfattar rock- och popåret 2017
Frans Rinne och Henrik Jansson. Foto: Jean Lindén
När vi i fjol sammanfattade rock- och popåret var det en hel del snack om döda stjärnor, inte minst David Bowie, Prince och Leonard Cohen.
Även i år har förstås en hel del musiker gått hädan – mer om det i poddversionen av detta samtal – men året känns kanske ändå inte på samma sätt som ett ”dödens år”.
Det är svårt att se någon annan tydlig trend heller, så vi går direkt på listorna (som ni hittar längst ner).
Henkka, som etta har du Säkert! med plattan ”Däggdjur”. Varför?
Henrik ”Henkka” Jansson: Det är kanske en skiva som inte jättemånga känner till i Finland. De första textraderna är ”Det finns så många man inte vill prata med/Allt tråkigt dom säger förvandlar varje samkväm till ett helvete”. Det öppnar Annika Norlin sin skiva med, med skör röst på östersundsmål och med minimalt stöd av kompet. Det gjorde verkligen intryck. Sedan fortsatte skivan med stillsamma provokationer i långa rader och snygg nedtonad indiepop. Jag blev förtjust.
Och på tredje plats finns Thåströms ”Centralmassivet”.
Henkka: Den får lite stöd av den utmärkta spelningen han gjorde i Helsingfors i november. Mannen har helt enkelt blivit bättre och bättre. Han har blivit en sångare av rang som med sin frasering kan lyfta orden till något helt annat än de är. Och så har han lyckats ta med sig Peace, Love & Pitbulls-projektets idéer på ett förädlat sätt till den musik han gör nu. Industrirasslet finns med, men är inbakat i hans melodier och musik i övrigt. Det är mera som en tilläggskrydda nu.
Texterna är viktiga på de plattorna. Det blir ett visst kast till din etta, Frans, som är instrumental.
Frans Rinne: Jag har lyssnat ganska mycket på instrumentalmusik också i år. Här är det pianisten Vijay Iyer, som med sin sextett lyckats skapa en jazzskiva som är tidlös men samtidigt låter totalt ”i dag”, vilket i sig låter som en otrolig plattityd! Men jag tror att det är den skiva jag lyssnat mest på i år. Det är en distinkt platta trots att den har traditionell jazzinstrumentation och bekant ljudvärld. Musiken höjer sig över massan.
I skrivande stund kämpar japanska keyboardmästaren Ryuichi Sakamoto och det amerikanska bandet Mount Eerie om andraplatsen på din lista. Du har ännu inte avgjort ordningen. Är även Sakamotoplattan helt instrumental?
Frans: För det mesta är den väl det. ”Async” är lite av en ”mixed bag”. Det är stämningsmusik och definitivt hörlursmusik, men med många olika nyanser. Det är imponerande om man kan ta så olika element och få dem att funka som skivhelhet. Jag har överlag lyssnat mycket på experimentell musik i år, vilket väl också syns i att jag har ”Narcopop” av GAS bland bubblarna. Det har kanske gjort det lite svårt att samla listan, eftersom man inte vill att den ska vara alltför obskyr.
Henkka: Det är ändå ovanligt många på din lista som jag inte känner till.
Frans: Jo, det har varit ett ”obskyrt” år för mig. Jag har bland annat lyssnat mycket på Loren Connors, en gitarrist som gör minimalistiska och experimentella grejer, nästan på gränsen till noise. Åtminstone Spotifys räknare påstår att en stor del av mitt år bestått av det.
Det kan väl också bero på att du somnat då du lyssnat på det, så att musiken har snurrat på.
Frans: Mycket möjligt, för jag brukar lyssna på musik då jag lägger mig. Samtidigt såg jag också att det fanns en hel del överraskningar på min Spotifyspellista. Man är ju rädd för att datorerna snart ska förutse vårt beteende. Men vi är nog inte riktigt där. Det bevisas av Spotifys funktion att förslå musik för en utgående från vad man lyssnat på. För det kan hända att man sätter på Brian Enos ”Discreet music” och sedan vaknar man av att Mr. Presidents ”Coco jambo” spelas.
Henkka, på femte plats har du inhemska Petteri Sariola. Jag har hört några låtar och inte hört någon sång.
Henkka: Han sjunger på vissa låtar men den bästa delen är instrumental. Han är mest till sin fördel då han bygger upp hela ljudbilden bara med sin gitarr och vad han nu gör där lite på sidan om. Där lär inte ska finnas några pålägg heller, men det säger man ju för det mesta. En annan skiva som kunde ha varit med, om jag hunnit höra den i tid, är Verneri Pohjolas skiva där han spelar sin pappa Pekka Pohjolas låtar. Den är väl också i grunden instrumental.
Den enda gemensamma skivan är The War on Drugs ”A deeper understanding”. Det kan ha varit så en gång förut.
Frans: Jo, deras förra skiva var var väl till och med en gemensam etta. Det finns egentligen ingen orsak till att jag inte har den här som etta, men jag upplevde den väl som ”mera av detsamma” även om detsamma är något väldigt bra. Det här är kanske en lite ljusare version. Och ett band som just nu inte verkar kunna göra något fel.
Henkka: Jag håller med om att de tar vid där den förra skivan slutar och inte ändrar så mycket. Men jag tycker låtarna på den nya skivan möjligen är ännu mer mångstämmiga och gitarrspelet uppnår en skönhet av ännu större grad. Det är mentala tillstånd som målas fram med fantastiska gitarrsound samtidigt som han (Adam Granduciel) avslutar låtarna i rätt stund. De får växa och växa och så tar han ner det och så är det slut.
Frans: Om man skulle beskriva The War on Drugs på en skala med två Bruce Springsteen-låtar så har musiken den lågmälda stämningen av en ”I’m on fire” och storslagenheten hos en ”Born to run”. De lyckas skapa något nästan gospelartat trots att allt egentligen är väldigt ”basic”, med traditionella harmonier och traditionell instrumentation.
Henkka, du har Laura Marlings ”Semper Femina” på fjärde plats. Varför har du fallit för den?
Henkka: Jag har väl också tidigare haft henne på listan. Jag tycker hon är en spännande artist som skriver sånger som till synes har ganska inkörda harmonier, men ändå inte har det. Hon plockar hela tiden in halvtoner som gör att sångerna är sådana som man inte direkt sjunger. De blir spännande, är lätta i greppet och hon spelar väldigt bra gitarr, har fina texter och är en bra sångare. Den här skivan anknyter ganska starkt till Joni Mitchells 70-tal, med en liknande tematik om bland annat kvinnlighet och gränsen mellan vänskap och kärlek. Angel Olsen, som jag har som bubblare, har ganska mycket gemensamt med Marling. De är skickliga och personliga, intimt skapande kvinnor av samma generation.
Om vi dessutom skjuter in Haloo Helsinki! som du har som bubblare.
Henkka: Jo, utan Elisa Tiilikainen skulle de vara ett dussinband. Med hennes röst och hängivelse och karisma så blir det något. Jag tycker att låten ”Kärpästen herra” är oerhört gripande och texten svår att komma ifrån, då hon skriver om självupplevd mobbning. Det är en bra skiva. Jag var helt ointresserad av Haloo Helsinki! under många år. Men så började jag närmast av misstag höra lite, och tyckte att den här tjejen har en bra röst. Sedan hörde jag lite mer och nu finns de med som bubblare. Det är ju trevligt att man kan ändra åsikt.
Frans, du har Lee Ann Womack på femte plats. Här är vi inne på countrymarker.
Frans: Jag har alltid gillat hennes röst. Det finns alltför många spår på den nya skivan, men samtidigt så representerar den något väldigt stiligt och snyggt. Jag gillar när saker är lite sneda och när man gör dem snabbt och med mera inlevelse än skicklighet, men ibland är det bra med något som känns tryggt. Det är helt enkelt en bekväm platta att lyssna på, men oftast en låt åt gången eftersom jag inte riktigt tycker den funkar superbra som en skivhelhet.
Du har Litku Klemetti (Sanna Klemetti) som bubblare. Om Lee Ann Womack är snyggt och välproducerat så är det här väl en ganska annorlunda produktion?
Frans: Jo, det låter hemmagjort. Och inte ens 2000-talet-Garageband-hemmagjort, utan mera 70-talshemmagjort vilket jag tycker är helt fantastiskt. Det är en underbar ljudvärld och skivan är passligt kort. Under en halvtimme, väl. För mig är det den perfekta längden. Låtarna är fantastiskt välskrivna med smarta texter, roliga iakttagelser och musikaliskt roliga idéer. Skivan behandlar svåra teman på ett sätt som känns positivt. Den är djup utan att vara deppig. Deppig utan att egentligen vara deppig! Jag tycker alla borde höra den.
Kan man beskriva den som indie med fötterna i 70-talsschlager?
Frans: Jag vet inte om man ska kalla det för ett Agit Prop-sound, men jag kan tänka mig att samma människor som gillar Ultra Bra möjligtvis kunde gilla det här, även om Ultra Bra alltid var väldigt ”cleant” och välproducerat. Litku Klemetti har mera punkig edge och soundet är rent 70-tal, men de är kanske lite i samma nisch.
Henkka: Jag har inte lyssnat på Klemetti. Men Ultra Bra var ett av de där banden som jag mer eller mindre såg ner på förut då de var så jättepopulära. Jag brukade säga att Agit Prop gjorde allt det där redan på 70-talet och bättre. Men i dag köper jag gamla Ultra Bra-skivor. Så man kan ändra sig i den här frågan också!
R’n’b och hiphop representeras av SZA och Kendrick Lamar bland dina bubblare, Frans.
Frans: SZA:s ”Ctrl” är en soulskiva som har lite garageartad produktion. Det är inte världens renaste ljudvärld, vilket är ganska trevligt särskilt i soulmusik om man har en röst som bär det och låtarna är skrivna ur ovanliga perspektiv. Låtskrivingsmässigt är det på sätt och vis standard modern r’n’b, men det finns en liten vändning i perspektivet som gör det intressant. Ljudvärlden är dessutom lite råare än vad den brukar vara på sådana här plattor. En intressant skiva med en röst som berörde mig. När det gäller Lamar har jag haft hans senaste plattor högre på listan. Årets kändes som en solid skiva av en artist som etablerat sig och som hittat sin stil. Samtidigt fick man inte känslan att ”här händer det någonting!” som man fått med hans tidigare skivor. Det är mer: här har det redan hänt någonsin och det är jättebra. Inom hiphopen så bjöd kanske Jay Z:s nya skiva på mera risktagningar, även om Lamar lyriskt och musikaliskt är… inte på en helt egen nivå, men hans skiva är nog otroligt högklassig.
Det som närmast för tankarna till rytmer och dans på din lista, Henkka, är Armadis Rama på bubblarplats.
Henkka: Det var kul att höra Frippe och Tumba, det gamla Dreadlinegänget, i farten igen. Det är en Jakobstad/Kokkola-skiva. Robban Hagnäs från Wentus Blues Band har satt igång projektet och samlat omkring sig typer som Frippe Wenelius och Tumba Haldin med reggaebakgrund, och så har han fått in lite folkmusik med fina röster. Det blir en osannolik helhet, en sillsallad av egen, ny reggae på österbottniska. Det är dels egna låtar, en cover på Peps och en på Bob Marley och sedan några klassiska folksånger. Det känns ändå som en helhet, vilket beror mycket på typerna och deras sätt att sjunga och det österbottniska folkmålet. Här finns till exempel ”Grannas bastun”, som alla säkert hört i någon version. Det är en av årets roligaste stunder då jag hört den med Armadis Rama. Den flippar ut med jazzimprovisationer i slutet. En bra-feeling-skiva.
Bland bubblarna har du Robert Plant och Bob Dylan.
Henkka: Det är kanske lite överraskande för mig att Dylan kom med, med den tredje delen i sin ”amerikanska sångbok”. Det är ett projekt som jag från början kände mig ganska främmande för. Då den här trippel-cd:n kom i min hand tänkte jag mig att det blir omöjligt att ta sig igenom alla de här evergreen-klassikerna med Dylans röst, men det funkar förbluffande bra. Här sjunger han med stor respekt för materialet och är verkligen skarp. Men kanske det ändå räcker nu, då han totalt gjort 5 cd:n med The American Songbook. Nästa grej kan gärna vara något åt det egna hållet.
För de som har bilden att han bara kraxar nuförtiden – vilket han väl delvis kan göra live – så måste man säga att han ofta sjunger förvånansvärt melodiskt och mjukt på de här american songbook-skivorna.
Henkka: Jo, det är lite som om han skulle vara en annan röst här. Det beror antagligen på att han älskar materialet på ett traditionsbundet sätt. Han har vuxit upp med det.
Frans: Det är kanske också en sida av Dylan som är underskattad. Det talas alltid om hans texter, men man gör ju inte låtar som han gjorde om man inte har en melodisk sensibilitet. Att skriva bra texter räcker inte. Man måste ha den melodiska sensibiliteten för att använda musik som ett sätt att öppna texten, vilket i Dylans fall är otroligt viktigt eftersom hans texter kan vara ganska kryptiska. Även Leonard Cohen var en mästare på det.
Henkka: Robert Plant, sedan, har hela tiden gått vidare och varit musikaliskt nyfiken. Han har tagit med sig det bluesbottnade från Led Zeppelin och blandat det med etniska inslag, keltiska och från olika delar av Afrika. Det här tycker jag är hans bästa soloskiva om man undantar den fantastiska duettskivan han gjorde med Alison Krauss. Han sjunger inte lika högt längre, men han sjunger med samma snärt och glitter i rösten.
Frans: Plants röst är registermässigt på ett helt annat ställe än på 70-talet, men han har fått två otroligt bra röster. Han har antagligen en mer hälsosam röst nu än på Zeppelintiden, och antagligen en mer hälsosam livsstil!
Andra rävar som imponerat i år?
Henkka: Det finns åtminstone många återkomster. Sedan har de imponerat mera eller mindre. Ray Davies gav ut sitt första album på närmare 10 år. ”Americana” heter skivan, intressant nog för han är profilerad som britpopens föregångare. Men han bor i USA nuförtiden och det är en kärlek till USA som aldrig riktigt blivit besvarad. The Kinks slog aldrig igenom i USA, och sedan slogs han med sin bror på scenen. Sådant gillar man inte i USA. Därför gick det inte så bra för Oasis där heller! Men här har Davies genialt nog slagit ihop sig med The Jayhawks, som ju är en del av americanans fundament. Det funkar förvånansvärt bra. Killarna i bandet ger något samtidigt som de respekterar Davies tradition. Ett knippe snygga låtar och berättelser. Mike Oldfield kom tillbaka med ”Return to Ommadawn” som bygger på hans gamla klassiker ”Ommadawn”. Det är inget speciellt som blir kvar i minnet. Sedan finns det de som inte varit borta på samma sätt, som Steve Hackett som gjorde en riktigt bra progreskiva med häftiga gitarrer. Och så kom Roger Waters tillbaka, surare än någonsin! Jag tycker nästan det blir lite för mycket, men har man lyssnat på Pink Floyd kan den ju ha sitt intresse. Sedan gav Steve van Zandt (Little Steven) ut sin första soloskiva på länge. Den är kul och han har alltid bra feeling. Han uppfinner inget nytt, men använder traditionen så att man märker att han gillar det. Så kan man nämna att Lisa Ekdahl sjöng på svenska igen, för första gången på otroligt många år. Hon blev genast populär i Sverige igen. Det tycks vara så enkelt!
Frans: LCD Soundsystem, med James Murphy, hör till veteranerna som gjort comeback. De sa för några år sedan att de slutar. LCD Soundsystem är otroligt jämstarka. Alla deras plattor är bra. Den nya ”American dream” är än en gång en otroligt solid platta. Det är musik med en känsla av Bowie…
Lite Talking Heads också, väl?
Frans: Definitivt, och lite Roxy Music och så vidare. Då deras sista skiva för pausen enligt mig var deras bästa så var jag lite rädd för att det nu skulle bli en maglandning, men så gick det inte.
The National, som Frans har som bubblare, hade väl också du funderat på att ha med, Henkka?
Henkka: Jo, den fanns bland de jag tänkte på. De är lätta att tycka om med sina snygga sånger. Men lite känns det som de föregående skivorna var sådana höjdare att den här inte riktigt nådde upp till det.
Frans: För mig var det kanske ändå en positiv överraskning. De har litat ganska starkt på en viss formel, och med Matt Beringers sångröst är så igenkännbar att det är svårt att komma undan det vissa soundet. Här har de ändå försökt ta sig lite mer åt ett elektroniskt håll. Låtmaterialet var starkt som alltid.
Henkka: Jo, jag tycker också att den är lite annorlunda. Sedan tycker jag att de elektroniska inslagen mer är en krydda. Det blir lite Depeche Mode och inte bara R.E.M. som kanske varit grunden. Men en bra skiva nog.
Frans: Det är ett band som jag skulle rekommendera åt alla som inte hört dem. Man kan ta vilken som helst av deras skivor.
Nånting mer ni vill nämna?
Henkka: Man kunde nämna något från Åbo. Jag fick nyligen Joensuu Riihimäkis nya album i min hand. Jag har lätt för att gilla traditionell gitarrmusik, och gillar deras touch med lite J.J. Cale-skumpande amerikansk rockmusik.
Frans: Hullu Ruusus debutskiva gillar jag. Jag kommer kanske främst att tänka på Leevi & The Leavings när jag hör dem. Lite sovrums-lo-fi med countryvibe. En väldigt ärlig platta. Sedan brukar vi ju säga något om mainstreampop. ”Malibu” av Miley Cyrus tyckte jag var helt fantastisk. Jag gillar hennes sångstil. ”Malibu” har en 70-tals-softrockvibe och är en positiv låt som jag gillar. Jag är vanligtvis inte en deppig person, men brukar ha en ganska deppig musiksmak. Men okej, ”Malibu” har också ett visst vemod. ”Signs of the times” av Harry Styles stod också ut. Det var överraskande att Styles från One Direction skulle komma ut med en låt som låter som en tidlös popklassiker. One Direction har inte varit min grej, men genast jag hörde den tänkte jag ”wow!”. Skivan var väl inte superbra, men låten är en underbar poplåt.
Text: Jean Lindén
Lyssna också på poddversionen av samtalet!
HENKKAS LISTA
- Säkert!: Däggdjur
Annika Norlin börjar helt coolt sin skiva med textraderna ”det finns så många man inte vill prata med / allt tråkigt dom säger förvandlar varje samkväm till ett helvete”, med skör röst framförda på Östersundsmål – och med minimalt stöd av kompet. Det här är från första låten till sista en skiva man kan bli totalcharmad av. Enkel indiepop som kunde vara inspelad i vardagsrummet, men smarta och drabbande texter och starka melodier. Norlins Säkert-projekt låter inte som något annat jag hört under året. - The War on Drugs: A deeper understanding
Inget nytt eller radikalt, men det redan från tidigare fungerande konceptet har förädlats ytterligare. Bandet låter tätare och mer samspelt, låtarna har laddats med en ännu större nyansrikedom, och ledaren Adam Granduciel skapar med sin gitarr en skönhet av sällsamt slag. Här bjuds på en drömsk inringning av mentala tillstånd och känslor av melankoli, med starka melodier under de luftiga ljudbyggena. Granduciel ger låtarna den tid de behöver för att växa mot gränsen för vad de kan bära – och tar sedan ner dem på jorden i exakt rätt stund. - Thåström: Centralmassivet
Thåström har visat toppform på sina senaste album, och också årets skiva är pålitlig. Han vrider fram en syntes av blues, gospel och betongrock, söndersprängd av det industrirassel han utvecklat och förfinat sedan Peace, Love & Pitbulls dagar. Resultatet är en effektiv och levande ljudbild, med ett dovt och hotfullt undertryck som skapas via Pelle Osslers briljanta gitarrspel. Och säkert är att Thåström på äldre dagar blivit en allt bättre sångare – hans frasering lyfter orden ovanför sig själva. - Laura Marling: Semper Femina
När årets Laura Marling-album rullar igång med den sparsmakade gitarren och basdrivet, och speciellt när hennes mjuka altsopranröst kommer in i bilden, är det som att kastas tillbaka till stämningarna från Joni Mitchells tidiga 70-tal. Och liksom förebilden sjunger också Marling melankoliskt om kvinnlighet och gränser mellan vänskap och kärlek. Men någon simpel imitatör är hon inte, det här är en intimt personlig skiva – folkorienterad indipop med kreativa melodier laddade med halvtoner, en röst som är svår att matcha, och snygga gitarrer. - Petteri Sariola: Resolution
Är det jazz? Är det pop? Är det rock? Petteri Sariolas fjärde album har en genremässig bredd, trots att han själv med sin briljanta teknik inte behöver något mer än en akustisk gitarr för att utveckla sina låtar till fullmatade helheter. Med den prickar han utan pålägg in melodier, klanger, insprängda tonföljder, baslinjer, rytmer – förutom att denna enda akustiska gitarr också ger en spännande ljudbild. En musikalisk virtuositet och teknisk mångsidighet som får mig att baxna.
- Bubblare: Angel Olsen ”Phases”, Armadis Rama ”Armadis Rama”, Robert Plant ”Carry fire”, Bob Dylan ”Triplicate”, Haloo Helsinki! ”Hulluuden highway”.
FRANS LISTA
- Vijay Iyer Sextet: Far from over
Jag har svårt att säga något vettigt om den här plattan. Det är en jazzplatta som känns både bekant och banbrytande. Den välkomnar sin lyssnare men känns aldrig generisk eller färdigtuggad. Jag vet inte hur Iyer gör det, men resultatet är magiskt i mina öron. - Mount Eerie: A crow looked at me
Phil Elverums musik har alltid varit dyster och hopplös, men hans frus död tvingade honom krympa det dystra landskapet till en vardaglig och därmed väldigt verklig nivå. Resultatet blev hans hittills kraftigaste skivhelhet, även om det antagligen är en skiva han helst inte skulle ha behövt göra. - Ryuichi Sakamoto: async
En fascinerande och väldigt mångdimensionell stämningsbit. Den japanska veteranen blandar finkänsligt element som i princip kanske inte borde passa ihop, men på något vis ändå gör det. - The War on Drugs: A deeper understanding
Jag gillar överraskningar, vilket “A deeper understanding” kanske inte direkt bjuder på. Men med tanke på vilken fantastisk platta The War on Drugs förra platta “Lost in a dream” var är ”mera av samma” kanske inte världens värsta sak – kanske det till och med är årets fjärde bästa sak. - Lee Ann Womack: The lonely, the lonesome & the gone
Årets överraskare för min del. Lee Ann Womacks röst, tillsammans med de smakfulla låtarna och förverkligandet på plattan, får mig helt att må bra på ett väldigt enkelt sätt.
- Bubblare: The National ”Sleep well beast”, SZA ”Ctrl”, LCD Soundsystem ”American dream”, GAS ”Narcopop”, Litku Klementti ”Juna Kainuuseen” och Kendrick Lamar ”DAMN”.
Frans Rinne och Henrik Jansson. Foto: Jean Lindén, layout: Paul Söderholm
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.