Från Pargas till Utö – lotsen Ulf Bergman har gjort sin sista arbetsdag
M/S Arlecchino lastades i måndags vid Konepaja Paramets hamn i Hessund. Foto: Carina Holm
En kraftig hagelskur avbryter lastningen av det 82 meter långa lastfartyget M/S Arlecchino i Paramet Konepajas hamn i Hessund i Pargas.
En 24 meter lång och 143 ton tung trumma som används för att barka stockar vid ett pappersbruk i Sverige ska lyftas ombord.
Det är över tio år sedan ett lika stort fartyg besökte hamnen och det är bara en lots som har behörighet att lotsa ut fartyget genom Hessundet och över Vapparn vidare mot Erstan.
Han heter Ulf Bergman, är Utöbo och ska snart åka ut på sin sista lotsning.
Ulf Bergman har under hela sitt vuxenliv jobbat på sjön. Först som jungman och lättmatros, senare som styrman och sjökapten och till slut som lots. Foto: Kim Lund
Hemma vid köksbordet i Finby i Pargas plingar det till i Bergmans Ipad. Det är signalen som påminner honom om att han ska infinna sig på fartyget om ett par timmar.
På skärmen syns också fartygets namn och rutt. Bergman ringer upp Finnpilots lotsförmedling i Helsingfors därifrån alla landets lotsningsuppdrag fördelas och bekräftar att han är redo att stiga ombord för sista gången efter 25 år som lots.
Bergman är åttonde generationens lots, men någon självklarhet att han skulle gå i sina förfäders fotspår var ingen självklarhet.
Men sjömanslivet fanns ändå i blodet då Bergman som ung vuxen bestämde sig för att ge upp sina akademiska ambitioner.
– Som de flesta andra ungdomar hade jag svårt att bestämma mig för vad jag skulle bli då jag blir stor. Jag studerade först matematik vid Åbo Akademi, men tog sedan en paus. Jag fick ett jungmansjobb på Algot Johanssons M/S Sanny, flög till New Orleans och mönstrade på för åtta månader.
Ingen sjömansromantik på långfarten
Året var då 1979 och Bergman var 23 år gammal. Senare blev det flera resor med Sallyrederierna och med Gustav Erikssons fartyg.
Det var alltid långfart som gällde och Bergman kom att segla över de sju haven till bland annat Karibien, Sydamerika, Kanada och USA.
– Det kan låta exotiskt, men det var hårt jobb och ingen sjömansromantik. Det är inget jag skulle rekommendera att göra i dag, men på den tiden var det vanligt att man måste vara sex månader på jobb innan man fick hemresan betald.
Efter att i några år ha jobbat som manskap började han studera vid Åbo navigationsinstitut. Först till styrman, senare till sjökapten. År 1991 fick han sitt första jobb som befälhavare ombord på Engships M/S Vinden.
Tanken på att bli lots fanns hela tiden i bakhuvudet och år 1995 började Bergman som lotselev och gjorde närmare hundra resor i Skärgårdshavet.
– Jag visste vad lotsjobbet gick ut på och jag tyckte om att köra och manövrera fartygen. Som lots får du göra det hela tiden, som befälhavare endast då du anlöper en hamn. Dessutom kunde jag vara mera hemma och inte så långa tider till sjöss.
Ulf Bergman gjorde sin sista arbetsdag som lots genom att i måndags lotsa M/S Arlecchino från Konepaja Paramets kaj i Hessund till Utö. Foto: Kim Lund
Våren 1996 fick Bergman sin lotsbehörighet och har sedan dess lotsat otaliga fartyg förbi grynnor och skär i den åboländska skärgården.
Han känner till farlederna och inloppen till alla hamnar i Skärgårdshavet och vid klart väder behöver han inga elektroniska sjökort för att veta exakt när det är dags att ändra kurs.
Han har varit med om stormar och oväder, men aldrig råkat ut för några tillbud.
– Man kan vara lite rädd då man ligger i sängen och hör hur det stormar där ute, men man måste koppla bort rädslan och fokusera på att klara livhanken. Man måste lita på kutterförarna, vara försiktig och stiga ombord på rätt ställe.
Som 60-plussare kan man tro att det inte är så lätt att svinga sig upp för en lejdare som pendlar fram och tillbaka i sjögång och storm.
Men Bergman säger sig alltid ha varit vigulant och mån om att upprätthålla sin kondition. Tillsammans med ett par lotskamrater i Pargas har han gått på gym i närmare 20 år och efter att knäna börjat krångla har han börjat simma.
– Man behöver inte vara någon superman, men man måste hålla vikten på en måttlig nivå och röra på sig.
Bergman har aldrig ångrat sitt yrkesval. Foto: Kim Lund
En vanlig lotsning från Utö till Åbo eller Nådendal tar i allmänhet mellan fyra och sex timmar. Uppe på kommandobryggan blir det mest småprat med befälet som i allmänhet talar en god engelska, men det gäller att undvika politiska diskussioner med ryssarna.
Vill det sig väl blir Bergman bjuden på mat och det händer att måltiderna fungerar som inspiration då han själv drar på sig förklädet och tillreder dagens middag hemma i Pargas.
Från sin arbetsplats mitt i skärgården har Bergman stått på första parkett och sett årstidernas växlingar, hur fartygen har blivit större och hur naturen och skärgårdsmiljön har förändrats.
Nya stugor reser sig för varje år och djur- och fågellivet ser annorlunda ut än vad det gjorde tidigare.
– Ejdern har försvunnit nästan helt och det finns mycket mer skarv, örn och säl. När man följer med diskussionen verkar det som om människan skulle vilja utrota alla dessa djur. Men jag tycker skarvarna är vackra fåglar som påminner om den gamla tidens präster. Har de en förutsättning att klara sig här, varför skulle de då inte få finnas?
Foto: Kim Lund
Efter pensioneringen ser Bergman fram emot lugna och sköna dagar på Utö. Gärna sittande på sitt nyinköpta SUP-bräde paddlande runt ön med sin fru.
Och när han ser lotskuttern kasta loss från bryggan kommer han inte att sakna känslan av att vara med ombord även om lotsandet har gett honom så mycket.
– Jag har alltid tyckt om mitt arbete och jag är glad att jag kunnat jobba så här länge. Det är världens bästa jobb på somrarna, men på vintrarna kan jag fråga mig varför jag blev lots. Jag har ändå aldrig ångrat mig.
Ulf Bergman har gjort sin sista resa med lotskuttern på Utö. ÅU-foto
Grattis Uffe till Pensionering
Den första och den sista lotsningen är de värsta under en lyckosam lotsningskarriär. I bägge fallen var åtminstone jag rädd att det skall hända en olycka. Trevliga pensionärsdagar Uffe!
Ha det bra på Utö Uffe.
Bo