Från (irrationell) rädsla till uppgivenhet – ÅA-undersökning belyser vårt coronabeteende i början av pandemin
Den 12 mars 2020 skapade Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi en frågelista för att mäta samhällets puls just då, i pandemins begynnelse.
Undersökningen fokuserade på coronavirusets närvaro i samhället och hur det påverkade människors vardag – det mänskliga perspektivet, säger Lena Marander-Eklund, professor i nordisk folkloristik och medförfattare i artikeln.
På fem dagar svarade 350 personer på enkäten, majoriteten kvinnor och födda kring nittiotalet. De allra flesta svaren kom den 15 mars, dagen innan att Finland stängde ner.
Den kvalitativa studien, som alltså ger oss en inblick i folks beteende, behandlar allt från våra reaktioner på smittspridningen, konsumtion, rörelsemönster, den sociala interaktionen, till uppfattningar om tid, tempo och myndigheternas agerande.
Coronan kommer…
I början styrdes vi mycket av rädsla för att insjukna; människans överlevnadsinstinkt är stark. Och ju närmare viruset kom geografiskt, desto verkligare blev rädslan.
Så här lyder ett av svaren i studien:
”Först hörde jag om det på nyheterna, att det fanns i Kina. I Wuhan. Då tänkte jag inte särskilt mycket på det. Sedan började det spridas till andra länder, … ju närmare det kom, desto läskigare blev det.”
Alexandra GranbergDen (o)moraliska konsumenten
Först skulle man bort från folk, stanna inne, hållas hemma. Gator och butiker tömdes.
Men innan det slog Hamstraren till. På en kort tid blev toalettpapper och pasta bristvaror i affärerna. Vi började helt enkelt konsumera enligt en irrationell rädsla för att just vi skulle bli utan.
Typiskt för de som svarat på enkäten är att tala om andras beteende som omoraliskt, medan ens eget beteende anses legitimt och till och med nödvändigt i kristider, berättar Marander-Eklund.
Följande citat, taget ur ett av svaren, illustrerar det här:
”Har faktiskt den här veckan köpt mat för 250 €, alltså massor mer än vanligt. Konserver, blöjor, kött och bröd att frysa ner, knäckebröd, handtvål, uht-mjölk och havredryck som står sig flera månader. Så vi klarar oss inomhus ifall epidemin härjar utanför.”
”De där kineserna”
Resenären är en annan kulturell stereotyp som kommit fram i studien. Också här visar svaren på att folk hade starka reaktioner och var snabba döma andra som ”egoistiska imbeciller” för deras närmast hedonistiska slalomresor till Alperna.
– Det är alltid någon annan och aldrig jag själv, säger Marander-Eklund.
Alexandra GranbergEtt vi-och-dem-tänk fanns också i rasistiska uttal om ”Kinaviruset” som för ett och ett halvår sedan syntes i Finland främst genom verbala påhopp, och i exempel som detta enkätsvar:
”Tänkte mest att det just är typiskt att de där kineserna med sin underliga livsstil ställer till sånt här för sig.”
Trots allt visar studien på en olust kring stängda landsgränser, en slags rikstäckande karantän. Vår ”självklara frihet” skulle inte begränsas.
Karantän värre än virus
Tanken på att tvingas i riktig karantän skrämde oss också mycket i början, ibland mer än själva smittan, säger Marander-Eklund, trots att en del drog sig tillbaka frivilligt.
– Folk var rädda för att bli ensamma och isolerade. Någon som jag som är samboende och har en lägenhet att röra mig i är privilegierad. Annat är det för en ensamstående, för hen kunde det vara ett helvete att bara sitta hemma.
Marander-Eklund oroar sig också över de unga studerandena som inte haft någon att vända sig till med frågor. Hon säger att hennes jobb effektiverats betydligt i och med distansen, men att det antagligen skett på bekostnad av den långa kö av elever som vanligtvis ringlar sig utanför hennes kontor.
Alexandra GranbergFör snabbt – för långsamt
Redan när pandemin var ny i Finland – när vi förfärat följde med läget i Italien, då många av oss ivrigt lydde regeringens uppmaningar, skrubbade sönder händerna, bänkade oss hemma i soffor och frenetiskt såg på varje nyhetssändning – redan då var vi tydligen tudelade i frågan om myndigheternas agerande.
Enligt ÅA-studien fanns det då som nu de som tyckte regeringen handlade för snabbt och radikalt, och de som tyckte det gick för långsamt. Till och med en och samma person kunde vara tudelad.
– Förändring ska liksom ske i lagom takt, tycker vi, och nu förändrade vi vårt beteende jättesnabbt.
Handsprit blev fort del av den vardagliga koreografin; allt handlade om händerna, vilka ytor vi berörde med dem och hur ofta vi förde dem till vårt ansikte. Till och med småbarn lärde sig att regelbundet föra dem under sprutflaskan.
Det skulle dröja en tid innan munskydden på allvar blev del av rekommenderat coronabeteende.
Trots att också de blivit nästan vardag, har åtminstone en sak ändrat nu jämfört med mars 2020, tror Marander-Eklund: Idag är vi inte längre lika rädda för viruset.
Lena Marander-Eklund har utfört studien tillsammans med Fredrik Nilsson, professor i etnologi. Artikeln ”Vad håller folk på med? En studie av coronaviruset, självreglering och kulturella stereotyper” har publicerats i ett temanummer av den norska skriften Tidsskrift for kulturforskning.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.