Kim Lund 31.12.2022 09:56

Den 11 november 1929 förliser den tremastade barken Draken några hundra meter söder om Utös sydligaste udde. Besättningen på elva man kämpar för sina liv i det iskalla vattnet medan stormen rasar.

Fem män omkommer, resten räddas av Utöbor som i ett och halvt dygn försöker undsätta de nödställda som klamrar sig fast på ett litet skär cirka 150 meter från land.

18 år senare , på julnatten 1947, är det amerikanska ångfartyget Park Victory på väg till Helsingfors. Några sjömil söder om Utö kastar man ankar för att invänta lots. Under natten blåser det upp till storm och Park Victory skiftar ankarplats för att söka lä.

Stormen tilltar i styrka och ankarkättingen brister. Fartyget driver vind för våg och får bottenkänning flera gånger. Vatten strömmar in i maskinrummet och den 38-manna starka besättningen överger fartyget som till slut sjunker.

10 sjömän drunknar eller fryser ihjäl. Resten räddas av Utöbor som har gått man ur huse för att hjälpa de nödställda.

Hanna Åkerfelt ser hopp och ljus i de dramatiska händelserna

De dramatiska händelserna har inspirerat dramatikern Hanna Åkerfelt att skriva pjäsen ”Storm” som har premiär i Nagu den 1 februari.

Åkerfelt är född och uppvuxen nära havet, på Keistiö i Iniö där hon bodde tills hon hösten 1996 flyttade till Åbo och började högstadiet.

Hon har starka band till Utö genom sin mamma som kommer från den lilla fyrön där hennes förfäder i flera generationer jobbade som lotsar.

Minnet av tragedierna lever fortfarande kvar bland Utöborna i form av muntliga berättelser och fysiska minnesmärken.

I kyrkan finns en tioarmad ljusstake till minne av de omkomna på Park Victory och på Kesnäsudden finns ett minnesmärke över Draken och de fem omkomna sjömännen.

Korset och stjärnan på den kala klippan i havsbandet symboliserar döden och hoppet som aldrig lämnade vare sig Utöborna som deltog i räddningsarbetet eller dem som kämpade för sina liv i det stormande havet.

Död och lidande på ett stormigt hav kan uppfattas som ett mörkt och sorgligt tema. Samtidigt finns det många ljuspunkter i historierna och det är dem som Åkerfelt tar fasta på.

– Det är definitivt dystra händelser, men samtidigt upplever jag att berättelserna inger hopp. Det finns en positiv kraft i kollektivet och gemenskapen. Det kan vara svårt att ensam göra något, men då en hel by tillsammans ställer upp kan man göra mycket. Utöborna lyckades trots allt rädda 38 sjömän från Park Victory och sex från Draken.

Kim Lund

Åkerfelt har samlat in fakta genom att läsa in sig på ämnet och lyssna på gamla intervjuer med Utöbor som har personliga minnen av Park Victorys förlisning. Utgående från materialethar hon bildat sig en egen uppfattning om tragedierna.

I hennes manuskript finns det därför ingen absolut sanning i hur Utöborna som ett kollektiv påverkades av händelserna. Men det gör ingenting. Åkerfelts tanke har aldrig varit att skriva ett manus som baserar sig fakta.

– Jag har gjort ett medvetet val att inte göra föreställningen till en dokumentär. Allt som syns på scenen har inte hänt i verkligheten, utan jag har använt mig av min konstnärliga frihet. Skeppsbrotten i sig är tillräckligt dramatiska och behöver inte förstärkas. I stället har jag föreställt mig hur Utöborna tänkte och reagerade och hur tragedierna påverkade samhället.

— Fokus ligger på hur man hanterar sådana här situationer, vad man gör för att hjälpa till och hur det känns när det inte längre finns något att göra? Det väcker så många frågor om tankar, tro och tvivel. För mig har det varit en instinktiv emotionell drivkraft snarare än ett genomtänkt logiskt beslut att skriva pjäsen. Det märks också i själva skrivprocessen där hjärtat har kommit först och hjärnan sen.

Har du fått några personliga insikter under arbetet med ”Storm”?

– Det har varit intressant att jag har bearbetat texten i mitt huvud under flyktingkrisen, coronan och nu kriget i Ukraina. Själva skrivprocessen pågick också i olika etapper under de här händelserna. Det har fått mig att tänka på hur sammanhållningen mellan människor förstärks under stora kriser och hur viljan att hjälpa vaknar till liv.

— Tänk bara på lilla Nagu som blev internationellt känt under flyktingkrisen. Därför har jag också känt att mitt skärgårdsarv och mina skärgårdsrötter i Iniö har blivit starkare.

Hur menar du?

– Det finns vissa egenskaper som går igen hos skärgårdsbor och glesbygdsbor som jag känner igen hos mig själv. Det här projektet har fått mig att känna att jag i grund och botten är skärgårdsbo trots att jag inte bott där på länge.

Menar du att gemenskapen och samhörigheten är starkare i glesbygden än i stan?

– Jag tror att det av nödtvång blir så. Skärgårdslivet är en kombination av att klara sig själv, samtidigt som man är beroende av varandra. Det betyder ändå inte att skärgården eller glesbygden är ett paradis där alla är överens. Men då det är kris så ställer man upp och hjälper varandra. Det finns inga brandbilar, bränderna måste släckas med gemensamma krafter.

Som 13-årig skärgårdsflicka var det ett stort steg att flytta till Åbo och bo på elevhem under veckorna. Vad minns du av den tiden?

– Det var rätt så odramatiskt. Jag hade ju äldre kompisar och syskon som gjort det och jag kom hem till veckosluten och loven. Alla har upplevt det på olika sätt, men för mig gick det bra. Det var säkert också bra att jag var så mycket borta under min värsta pubertet och tonårstid och inte hemma och stred med mina föräldrar.

I en intervju i Turun Sanomat i april 2004 talar du om din första pjäs, ”Död tid” som du skrev när du gick i Katedralskolan. Pjäsen handlar om en flicka som begår självmord och du beskriver dig själv som en ”angstig 16-åring”. Är du fortfarande lika angstig?

– Nä… eller intepå samma sätt i alla fall. Jag närmar mig 40 med stormsteg och jag inser att medelåldern passar mig mycket bättre än ungdomen. Min inre tant får blomma ut och jag tar inte så mycket stress för vad andra tycker och tänker om hur jag borde vara. Jag har väl lärt mig att det finns motgångar i livet, men allt tar inte slut för den sakens skull.

Vad skulle du i dag som 39-åring ge för råd till den angstiga 16-åringen?

– Bra fråga… Kanske att det inte finns någonting som är så farligt eller illa att det inte går att lösa på något sätt och att det är helt okej att inte ha alla livets lösningar klara för sig.

Åkerfelts intresse för teater och texter började redan i lågstadiet hemma i Iniö. Hon skrev långa skoluppsatser och alltid då det var möjligt satte hon sig i teatersalongen.

– När ÅST kom på turné till Iniö var jag och tittade på föreställningarna och när vi var med familjen i Åbo gick vi ofta på teater. Stämningen i salongen kändes väldigt lockande och jag kunde slukas upp av föreställningen. Jag visste ändå med säkerhet att jag varken kunde eller ville bli skådespelare. Jag hade många andra planer på vad jag skulle göra efter gymnasiet. Jag skulle studera engelska, handel, eller kanske bli kulturproducent.

Efter två mellanår på Västra Nylands Folkhögskolas teaterlinje mognade beslutet att fortsätta studera scenkonst och dramaturgi. Åkerfelt blev dramainstruktör från Svenska yrkeshögskolan i Vasa (numera Novia) år 2008 och fortsatte studierna på universitetet i Exeter i England.

År 2014 utexaminerades hon som master of art, motsvarande filosofie magister i Finland.

Att det var teater, scenkonst och drama som slutligen blev Åkerfelts levebröd är kanske inte så överraskande med tanke på vad vi talade om i början av intervjun.

– Det finns en kollektiv aspekt i att jobba med en teaterproduktion. Man är tillsammans och jobbar mot ett gemensamt mål – premiären.

Uppdaterad 2.1 2023 kl 8.50 med faktaruta om Hanna och pjäsen

Kim Lund
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln