Framtiden som var
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Att gallra sitt boksortiment är en sorge- och frustrationsprocess. Hur man än gör kommer man att ångra sig, mycket eller litet.
En gång när jag oövertänkt sålt en bok på loppis ramlade jag lyckligtvis över titeln i rea-avdelningen på bokmässan. Där kostade den hundra procent mer än jag hade begärt för den, men priset var ändå överkomligt.
Jag skäms över att delta dumpningen av böckers andrahandspris. Men tröskeln att vräka böcker i den så kallade återvinningen är hög.
Majoriteten av litteraturen i mina hyllor pendlar mellan ganska och riktigt bra, med en hel del toppar som jag kallar omistliga.
Mitt uppdrag är att förflytta en del av dem ut ur mitt hem till ett annat liv. På så sätt ska hemmet ta ett kliv mot en större överskådlighet.
En av volymerna jag får i min hand under sorteringen heter ”Tjusexton”. Det pekar mot 2016, en tidpunkt som passerat. Boken är skriven av Ludvig Rasmusson, som i tiden blev känd för boken ”Fyrtiotalisterna” (och före det var han bekant som jazz- och rockskribent), som berättar om årskullarna som skamlöst tagit för sig, revolterat, dominerat och pensionerat sig, det sista under protest.
Så brukar det sägas om 40-talisterna, vet inte om det stämmer för jag är inte en av dem.
”Tjusexton” är en samling texter som ingått i tidning eller radio. De kallas essäer, men det är kanske att ta i. Men de står också ganska långt ifrån de kåserier Rasmusson också är känd för.
Framställningen spanar mot framtiden, hur det ska bli om tjugo år. Det är underhållande, några gånger träffsäkert, ibland slår det ganska fel. Författaren garderar sig visserligen genom att lite löst diskutera extrapoleringen som metod.
Annars handlar det om hur vi, en medelklass som har råd att leva och trivas, kanske beter oss i framtiden, den som för läsaren som håller boken i dag är passerad.
Det handlar om hur vi klär oss, hur vi reser, hur vi läser, kommunicerar. Säger ”vi” fastän författaren säger ”Sverige”, det mesta han funderar ut gäller typ ”oss”.
”Tjusexton” kom ut innan ordet ”smarttelefon” var i svang, men utvecklingen gick med stormsteg (”CD-spelare, ficktelefoner och telefax blir också billigare och bättre för varje år.”).
Författaren förutser att var och en ska kunna utföra en hel massa saker på egen hand med teknikens hjälp. En patient kan snart ställa sin egen diagnos.
I praktiken blev det ju ett ganska hjälplöst surfande på sajter av olika dignitet, något som medicinsk expertis inte rekommenderar.
Möten på jobbet skulle kunna minimeras när man i stället kommunicerar via skärmar, fortsätter boken. Det gör det tidsmässigt ekonomiskt och mer jämlikt.
De som i dag luttrats av tätt duggande Zoom-möten kanske vill tillägga något här.
Och när det mesta sker genom skärm kunde skulle möten IRL vara förbehållna dem vi redan kände. Som i byn förritiden. En intressant poäng? Kuslig, tycker jag.
Framtidsspaningar, om de skrevs i dag, skulle akta sig för överdrivet positiva tongångar. Rasmusson är inte heller hela tiden uppsluppen, men det finns en marginal för glad framtidstro.
Nästan alla resonemang utgår från nyttan för individen. I dag skulle man aldrig skriva om framtiden utan att behandla hållbar utvecklig ur samhällssynpunkt och vilket ansvar beslutsfattare, företag och medborgare har.
Framtiden är en i högsta grad föränderlig föreställning. För varje generation uppstår bilden av en ny värld, men man skulle göra framtiden en tjänst genom att inte så ihärdigt tala om generationerna som konkurrerande intressegrupper.
Till exempel en sån tanke uppstod när jag återvände till ”Tjusexton”.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.