Framtiden kommer med berättelser, arbete, musik och många röster
Vackert, vilt, vemodigt. ”Framtidsfabriken”, ett tvärkonstsnärligt projekt för och med unga i Pargas, är övertygande inte minst visuellt.
Framtidsfabriken/Tulevaisuustehdas/ The Future Factory 2017
Ett tvärkonstnärligt flerspråkigt projekt arrangerat av kulturenheten i Pargas stad
i samarbete med Musikinstitutet Arkipelag, Åbolands teaterskola, Konstskolan Pictura för barn och ungdomar, Sydkustens ordkonstskola
Projektledare, handledare: Miro Jerohin, Mecki Ruokolahti, Riddo Ridberg
Föreställningar på PIUG: 13.12, 14.12, 16.12, 17.12.
”Framtidsfabriken/Tulevaisuustehdas/ The Future Factory 2017” är en del av firandet av Finland 100 år och initierat av kulturenheten i Pargas, som är en förebild för hela landet när det gäller inkluderande barn- och ungdomsverksamhet.
Och detta måtte vara ett av de vitalaste inslagen i firandet. Det blickar framåt, unga röster hörs.
Resultatet av höstens workshops i dans och musik och bildkonst och teater har blivit en kombinerad föreställning och utställning – en ”förutställning”, som publiken kan ta del av till och med nästa veckoslut.
Framtidens fantasifabrik är uppbyggd i teatersalen i PIUG. Man slussas genom rum och labyrintiska gångar, visuella installationer. Det första rummet går i ödesdiger gråskala, på väggarna är lappar upphängda med olika formler. Några dockor i olika format bidrar till en uppfordrande stämning – och en spegel, där man hinner se sig själv som den fysiska person man är. Det är en bra utgångspunkt.
Fortsättningen är färgrik, man befinner sig i en tunnel av färgexplosioner, lotsas vidare av rörelserna hos de figurer som sitter där, det är bara att gå vidare.
Rummet man kommer till är större och dunklare, någon hänger i en sele från taket. Suggestiva filmprojektioner mot en av väggarna. Men vänta, där skymtar också någon! Så börjar någon sjunga, det kommer däruppifrån taket, är lite sorgset, men också kraftfullt. Bandet som nu blir synligt ligger ner och spelar.
Vi ska vidare, men två arbetare i fabriken reglerar vår framfart. Till slut är vi framme i den största fabrikshallen. På vägen dit har man kunnat läsa framtidsberättelser, om drömmar, individer och planeter, målade på transparenta sjok som bildar korridorer. Den här biten väcker många känslor, men det är omöjligt att hinna ta in allt.
I det sista stora rummet samlas vi alla på en gång. Jag tänker att detta också kan vara framtidens teater, skådespelare och publik blandas om varandra. Till och med regissörerna är med på scenen.
Det finns ett manus men folkmassan kan i stunden orsaka avsteg från det. Interaktionen vägleder också musiken. Den som vill kan ge bandet en rytm att spela efter.
Här utspelar sig scener live och filmat, till exempel en mimad scen om skolans undervisningsformer. Och en filmad sekvens om individuell identitet, kan man välja sådan fritt i framtiden? I ett avskilt bås kan man i hörlurar avlyssna tankar om det kommande. Kommer en enskild att betyda nånting? Och skolmaten kanske de gör någonting åt!
Aktörerna är i olika åldrar. De allra yngsta har ett nummer med akrobatisk dans, de gör bra ifrån sig. Och pricken över i är deras gåtfulla framtoning i fantasifulla framtidsdräkter.
Framtiden talar till en genom de här unga personerna, och de är konkreta, bekanta, någons barn. Men framtiden är främmande. Ett hisnande ögonblick.
Allra mest njutbart på plats är hur delarna samverkar i rummet, och hur vi alla får ta plats där. Att allt snart ska tas isär och försvinna är en hjärtskärande tanke, det skulle väl gå att montera upp de visuella och inbandade akustiska bitarna någonstans så man kunde besöka dem i en utställning och begrunda dem lite längre?
Under själva föreställningen är det ju inte meningen att publiken ska marinera hur länge som helst i fabriken, men en timme är lite för kort för att man ska notera allt.
Till slut får publiken pennor och uppmaning att skriva något spontant på ena fondväggen. I mitt synfält antecknar en något om kärlek, och en annan skriver: ”Följ mig på instagram!”. Jag ritar en glad gubbe och skriver detta i bladet.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.