Frågesportens död
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
När jag tittar på På spåret funderar jag samtidigt på frågesportens historia. Kanske finns den nedskriven av någon som kommenterat brytpunkterna, till exempel när publiken inte längre ville följa de oslagbara, utan hellre ville se vanligt folk eller kändisar som oftare svarade fel, var på en mer ordinär kunskapsnivå.
Frågesportens storhetstid hänger i alla fall ihop med teven, gammelteve. Och det förefaller fortfarande viktigt för många att se På spåret-avsnitten när de premiärsänds. Det har kvar en vag doft av lägereld.
På spåret är både gammal- och nymodigt, det kräver en viss kunskap av deltagarna, men inte för mycket för att det ska kännas besvärande och exkluderande. En bra bit av frågorna handlar om populärmusik, det är den bit av kulturen man kan vänta sig mer utbredd vetskap om i dag. Säger det som ett konstaterande och inte så som en knarrig värdering.
Men lite indignerad blir jag när jag inser att musikvetande som inte tangerar 2000-tal kan vara uppätet av vad-det-nu-är som äter upp historien. Ingen i kupéerna kan denna säsong svaret på frågan om Joan Baez. Att jag visste svaret visar väl bara hur gammal jag troligtvis är – ibland vill samtiden inte heller veta mer om en.
Det fanns en tid när publiken eldades av att deltagarna hade djupa specialkunskaper om Dostojevskij eller djuphavsfiskar. Upphetsande tänkemusik rullade på medan den mycketvetande personen rynkade pannan och bockade av alla delsvaren i ett avancerat frågekomplex.
Kvitt eller dubbelt, Tupla tai kuitti hade ytterst sakliga programledare. Kirsti Rautianen hade en air av skolhemsföreståndare som ingen vågade sätta sig upp emot. Deltagare i frågesporter kunde bli kändisar, som Esko Kivikoski under guldåldern på 1960-talet. I den kanske populäraste utgåvan, Tärningen är kastad, tävlade lag från de nordiska länderna mot varandra.
Nu ställs helt andra krav på deltagare, programledare och domare. De svarande ska helst redan vara kända personer, som småpratar sig fram till ett svar, lättsamt. Det är formatet för På spåret, där nojsandet kan vara spontant och kul eller påklistrat och ansträngt.
Tittare på vår sida om Östersjön har påtagligt lägre tolerans för nojs. Och råkar destinationen i På spåret vara Finland och en tävlande skämtar på vår bekostnad, eller värre, inte vet något om Finland alls, då tar vi illa upp.
Försöker se roat på sådant, men ibland kan en liten tagg bli kvar. Det finns också något djupt seriöst i frågesportandet som är svårt att frigöra sig ifrån.
Spaningen är att frågesporten i sin rena form håller på att nå vägs ände. Det har gått en tråkig rutin i Vem vill bli miljonär?, där vanliga människor kan knega sig fram till en tusenlapp och på köpet får synas en stund i rutan.
Minneskunskapen i googlandets tid (eller intresset för de områden som man tidigare frågat på) håller helt enkelt inte längre för frågesportshower.
Tomrummet håller på att fyllas av tävlingar där svara-på-frågor-elementet får sällskap av alla möjliga andra prövningar, som i I’m a celebrity … get me out of here!, där man kastas ut i djungeln och kanske tvingas till hudkontakt med reptiler. Eller Games of games, där fel svar på frågan bokstavligen öppnar en lucka och den svarande trillar ner i ett djupt hål.
Bägge formaten finns redan i Finland. Liksom andra underhållningstävlingar som har en uppsjö komplicerade moment. Med ena ögat följer jag med hur man avlägsnar sig från konceptet att belöna rätt svar och i stället hitta på kroppsnära straff för den som tog fel. På ett sätt intressant, men spännande? Det vet jag inte.
Signaturen ACS återkommer i ÅU varje onsdag.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.