Ann-Christine Snickars 17.04.2024 20:00

Befolkningen på klotet är i sig en ödesfråga. Jorden bär för många människor, men enskilda länder har en negativ befolkningsutveckling, för få föds för att ekonomi och samhällsåtagande ska gå ihop. I Finland har man till och med talat om ”bebistalko” som något önskvärt.

Mot den bakgrunden kan man se ”Sukupuuttoparatiisi” (Utdöendeparadiset), en föreställning som tar upp utdöende ur olika aspekter, till exempel som frivillig barnlöshet (hos arten människa) eller som något som på grund av mänsklig verksamhet drabbar naturen. Det är teoretiskt men också väldigt konkret.

Pjäsen är lokaliserad till ett forskningsfartyg på Östersjön, ombord drivs forskning om ishavsgråsuggan, i folkmun spånakäringen, ett kräftdjur som finns på mjuka friska bottnar, ett uråldrigt djur som lever på as eller levande byte.

Men fokus är också på den enskilda kvinnan, som i dag, i länder som Finland, har möjlighet att välja om hon vill föda barn eller inte. I ett större framtidsperspektiv är det hisnande, och man kan säga att titelns motstridighet omfamnar det.

Föreställningens dominerande rum är ett laboratorium med ett par akvarium med bottenorganismer och ett par gråsuggor i jätteformat. Rummet är minst sagt överlastat, men genom stora runda fartygsventiler syns havet svalla oupphörligt. Det ger horisontkänning, avger lugn, men också en viss klaustrofobisk Solarisstämning, allt med en rejäl injektion av feministiska och ekologiska frågor.

Inslaget av dock- och föremålsteater är starkt, men de mänskliga skådespelarna dominerar. De är tre till antalet (Petriikka Pohjanheimo, Merja Pöyhönen och Riina Tikkanen), men rollerna är många fler. I centrum är bottendjursforskaren, en kvinna i karriären, här finns en assistent, en städerska, en palett av kvinnoroller och -röster.

Rummet är minst sagt överlastat, men genom stora runda fartygsventiler syns havet svalla oupphörligt. Det ger horisontkänning, avger lugn, men också en viss klaustrofobisk Solarisstämning, allt med en rejäl injektion av feministiska och ekologiska frågor.

Den allra första scenen beskriver en djupdykning, det sker i rörelse och med dova ljudeffekter, i spektakulär dykardräkt. Det är anslående och också betydelsefullt i överförd bemärkelse. Hela föreställningen arbetar visuellt så, med ett flöde av demonstrationer som tar vad som finns att tillgå på plats som hjälp i åskådliggörandet.

Det är drastiskt och underhållande, till exempel när man dramatiserar en kärnfamilj av standardformat och dess semesterrutiner i en byggklosslek med tillbudsstående plastkärl av olika storlek, som alla till slut går i kvav i ett akvarium. Eller mer skruvat: en bebis som blir till och sväller över alla bräddar i en jäsande bröddegs skepnad. Hanteringen går långt över förväntad ambivalens, teatraliskt blir det suveränt, klibbigt och sublimt i samma handvändning.

Scenbilderna är skarpa och poetiska, ofta nog uppstår en till irritation påträngande trängsel. Den kommer sig också av att pjäsen är en korseld av frågor. Till föreställningen hörde, när den först hade premiär (under pandemin, då den direkt fick flytta till webben), en serie poddar där olika gästande experter och regissör och författare samtalade.

Under föreställningsperioden på Stadsteatern finns också ett par anslutande diskussionstillfällen inbokade. De kan ge utlopp för reaktioner som uppstår på plats. ”Sukupuuttoparatiisi” är definitivt en föreställning som ska ses live och tillsammans med en publik.

Regissören Alma Rajala är känd inom det dynamiska dockteaterfältet i Åbo, och hon var konstnärlig ledare för det överväldigande och minnesvärda projektet ”Huoneiden kirja” sensommaren 2021. Det vackra, det utmanande, det kroppsliga och det gåtfulla som karaktäriserade det finns också nu i hennes egen regi.

”Sukupuuttoparatiisi” kan tolkas som en omvänd skapelseberättelse. Berättelsens Eva som inte blir mor är i stället en slutpunkt. Arten kan i princip sluta där. Men hennes historia har också en annan mer uppoffrande aspekt. Med sitt arbete vill pjäsens Eeva rädda havet.

Pjäsen bär mer och bättre där den håller sig till en mer filosofisk nivå än då den rör sig mot det individuella och blir konstaterande polemisk: kvinnor som inte har barn kan fortfarande i första hand ses som egoistiska. Men budskapet skär också rakt igenom, skarpslipat. Vilken press är det inte på fertila kvinnor i vår tid! Välj rätt!

Men den självvalda barnlösheten kan också vara en frihetsform, ett kvinnovarande självklart likvärdigt fysiskt moderskap. Och den kan också tas som en kritik av kärnfamiljen, till exempel i den form av gränslöst konsumerande enhet som flimrar förbi här.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln