Krister Lindberg 28.03.2024 18:08

Dokumentären ”Havumetsän lapset” är vacker, sympatisk och ställvis surrealistisk. Dokumentärfilmaren och regissören Virpi Suutari (Finlands kanske skickligaste, senast ”Aalto”) presenterar ungdomens idealism, livsglädje, engagemang och en hotad naturens mångfald.

Ida Korhonen och Minka Virtanen (och några till) inventerar skogar och berättar vad som måste skyddas och bevaras. När fakta inte räcker, när ingen lyssnar, demonstrerar de. Eller försöker prata förstånd med skogsbolagen. Som att prata med bocken.

Några minuter S-8 smalfilm från 1979 visar och påminner om Koijärvi – demonstrationerna. Fredliga då som nu. Öppnar ögon och får både skogsägare och vanligt folk att förstå. Att någon bryr sig.

Filmfotograferna Teemu Liakka och Jani Kumpulainen (”Metsän tarina”) åstadkommer igen vackra bilder, unika bilder av växter, lavskrika eller en groda, och människan och naturen. Några scener är surrealistiska i sin fägring. På översvämmat vatten, under ytan.

De medverkande är sympatiska och berättar meditativt vad de tänker och vad de gör och varför. Ingen berättarröst och de talande huvudena har kropp och själ.

En talande scen är från köket hos morfar. Han förklarar för barnbarnet vad skog är och hur skog ska skötas. Punkt. Inga barnsliga invändningar tack. Så talte också de stora och (penga-) starka på skogsbolagen.

Ovanligt hederlig och konsekvent berättelse för barn

Den finska barnfilmen ”Prinsessa Pikkuriikki” är en charmfull berättelse för barn presenterad av förtjusande och skickliga barnskådespelare. Allt på barnens villkor och underhållande också för vuxna.

Prinsessan Pikkuriikki bor med mor och far i ett idylliskt egnahemsområde. Idyllen störs av att någon bor i mammas mage. Älskar mor och far denna någon mera än sin prinsessa?

En ny granne, en ensamstående mor och hennes – prinsessa, flyttar in i paradiset, idyllen som störs av en grannpojke som enligt eget omdöme är för stor för att leka. Men han trängtar efter sällskap och gemenskap.

Pressbild

De upproriska prinsessorna trollar bort sina föräldrar och drar ut på äventyr, en resa till slottet som den nyanlända måste överge. Till fots, våghalsig bussfärd, genom en marknad med all världens frestelser så som hoppborg eller försäljning av lakrits metervis.

Slottet de når fram till är för fantastiskt: i barnens fantasi. Också grannpojken blir bedårad.

Egnahemsområdet är kulisserna till en sommarteater, fantastiska fantasislottet är uppbyggt i en tevestudio, däremellan realistisk natur i utkanterna av en stad. Medveten och fantasifull naivism.

Sagan om och med prinsessorna är skriven av Hannele Lampela och regisserad av Lauri Maijala; teatermannens andra långfilm. Filmmakarna lyckas galant få in också vuxna (Marja Packalén och Leena Uotila) och vuxnas problem.

Problem som liknar barnens; be om och få förlåtelse. Fantasins faror och välsignelse, och kraft. Vänskap. Men för det mesta ser vi vad barnen ser, förstår vad barnen förstår.

En ovanligt hederlig och konsekvent berättelse för barn, som om barnen själva hittat på allt och stått för regin själva.

Barnen Ada Pusa och Minni Kuivalainen är duktiga skådespelare, utan att blinka framför de långa repliker och sanningar, bättre än mången vuxen.

Krister Lindberg

Dela artikeln