Forskningen, farsoten, familjen – Annika Luthers ”De sista entusiasterna” blir höstens mest spännande roman
Foto: Laurent Lecler
BOKEN. Annika Luther började som författare av ungdomsböcker, gärna med spänningsmoment eller någon pockande samhällsfråga i minnet. Senare romaner riktar sig till vuxnare publik: en har motiv från hennes erfarenheter från skolmiljön, en har kontaktyta till hennes egen släkt och blandar fiktion med dokumentärt material.
I ungdomsromanen ”De hemlösas stad” är handlingen förlagd till 2035 och Finland är hårt drabbat av klimatförändringen. I den nyaste romanen, ”De sista entusiasterna”, lever man också i en tid som är aningen bortom vår – den är placerad i en rätt nära framtid. Händelseförloppets ingredienser finns i vårt nu.
Huvudpersonen är Marius Lindholm, mikrobiolog och forskare vid Helsingfors universitet. När läsaren först möter honom skriver han på en ansökan om medel för fortsatt forskning. Det är sen kväll, han är ute i sista minuten.
I detta kritiska läge larmas han av ett par studenter som upptäckt en livlös kropp på en av toaletterna. Det är nyutnämnda professorn Tuulia Heinonen som ligger där i stinkande utsöndringar, omöjlig att rädda. Samma kväll dör också Marius framtid på institutionen, tiden rinner ut och hans ansökan hinner inte fram.
Marius Lindholm är forskare av gamla skolan, hans person och inställning passar illa in i nya tidens marknadsinriktade universitet. Nu är han plötsligt utan jobb, han måste ge ifrån sig sitt rum, en stor bit av sitt livsinnehåll.
Ungefär samtidigt drar en epidemi in i landet, den liknas vid spanska sjukan. I influensans spår härjar följdsjukdomar som antibiotikan inte längre biter på.
Epidemin är inte långvarig men konsekvenserna blir stora: ”Nu började följderna av den mest förödande epidemin på över hundra år bli uppenbara. Allvarliga nyhetsuppläsare återkom varje vecka till hur sjukfrånvaron minskat produktionen och hur bnp beräknades rasa. Turistnäringen som vuxit så länge att man börjat ta ökningen för given hörde till de värst drabbade sektorerna. […] Ett antal kinesiska turister som smittats i Finland och fört med sig sjukdomen hem fungerade inte som någon bra reklam …”
Utvikningar om väntade eller oväntade samhällskonsekvenser är återkommande. Och nedskärningarna inom universitetsvärlden och de effekter de har på forskningen blir ett särskilt motiv. De påverkar Marius liv helt konkret, raserar den kunskap som han och hans kollegor representerar och utvecklar.
Det som blotta ögat inte ser: bakterierna, samhällsstrukturerna, värderingarna. Annika Luthers nya roman handlar om en influensaepidemi, men mest om kunskapssamhället och hur det styrs.
Boken är en av höstens mest spännande.
Romanen kan också läsas som en skildring av kunskapssamhället, hur det styrs och hur politisk okunnighet, kortsynthet och vinsttänkande river upp luckor som kan vara svåra att reparera.
Marius, som snöpligen får gå från sin post, börjar skriva kolumner med mikrobiologisk anknytning i den stora dagstidningen. De blir mäkta populära. Romankompositionen passar på att använda dem för att organiskt (!) infoga nyttig och behövlig information. Det är smidigt och fyndigt. Samtidigt bär det en ambivalens. Populariserad vetenskap är bra, obligatoriskt mannekängande synlighet för vetenskapen inte bara av godo.
”De sista entusiasterna” är gastkramande spännande på många plan. Den hanterar sådant som inte är synligt för blotta ögat, eller som kan ses först i vissa perspektiv. Som bakterierna, de som finns i massor på oss och inne i oss, som styr våra liv. Och som samhällsstrukturerna och värderingarna, som också styr.
En annan variabel är både samhällelig och biologisk. Det är familjen. Marius familj som består av hustrun Agnes som är bibliotekarie, sonen Sacke som skriver studenten och dottern Soffis som går i förskolan. De är hans biotop och ankare, men han kommer att försumma dem rätt allvarligt till förmån för sitt jobb. Också det har sina konsekvenser.
Marius blir headhuntad av en läkemedelsfirma där han ska utveckla sin forskning, dock under andra förutsättningar än det man en gång lärde känna som fria vetenskapliga. Där förändras han också till det yttre, bär tajt kavaj i stället för rutig flanellskjorta. Agnes känner knappt igen honom – han känner inte igen sig själv.
Allt som sker ska inte avslöjas här, men det blir nödvändigt att det gamla teamet från institutionen sammanstrålar igen. Det består av Helmi, erfaren forskare, administrator, en kvinna med pondus, och Amir, invandrad ung man med knivskarpt intellekt och stor bildning. Tredje man är Marius, en ganska knepig person med just ingen social kompetens, men en som vet vad han håller på med och kan tänka framåt.
De utövar ett slags gerillaforskning under stark tidpress, de måste bekämpa ett dödligt bakterieangrepp utan antibiotika. Det kan de i teorin, och till all lycka visar det sig att en i teamet har en tarmflora som är guld värd. Innan romanen tar slut får vi veta hur en fekalietransplantation s a s i fältförhållanden fungerar.
De tre tar stora risker, men tar hem spelet. Så mycket som en människa kan sägas ta hem spelet, det ska alltid ses som temporärt. ”De sista entusiasterna” är också en studie i proportioner, en nyttig övning i att reflektera över vad en människa är. Romanen berättar med övertygande allvar, men med lätt hand, om vår ständigt hotade position. Och att vi inget är utan våra bakterier.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.