Filmrecension: Form och innehåll – ingetdera
Femme fatale. Margot Robbie är vacker att titta på, men inte filmen. Foto: Pressbild
Terminal
Storbritannien, Hong Kong, Ungern 2018.
★☆☆☆☆
Regi: Vaughn Stein.
Manus: Vaughn Stein.
I rollerna: Margot Robbie, Simon Pegg, Max Irons, Dexter Fletcher, Mike Meyers.
1:35 F16.
”Terminal” är regissören (tidigare regiassistent) Vaughn Steins första långfilm. Han har också skrivit det märkvärdiga manuskriptet. Vad filmen handlar om är så svårt att förklara att vi avstår från att ens försöka. Filmen inleds med förföriska bilder på en femme fatale, sedan extrema närbilder på blodröda läppar, och förförande ögon. Hon biktar sig, eller inte, det låter som om hon övertalar den katolska prästen att ge henne uppdrag; som lönnmördare.
Nästa gång vi ser henne; Annie (Margot Robbie, ”I, Tonya”) är hon servitris på järnvägsstationens nattöppna kafeteria. Sedan dansar hon naken på en skum klubb och mellan varven mördar hon någon på ett hotellrum (vem, varför är onödigt att fråga, berättelsen är fullspäckad med obegripligheter). Vad mera gör hon? Mycket, i allt bjärtare smink och klädsel. I allt färggrannare neonljus, i en ”film neon-noir”.
Filmen är snygg, fint fotad och intressant klippt. Den har en egen stil som är snömos av alla möjliga filmstilar. Filmen är ett hopkok av mycket, visuellt men också innehållsmässigt. Och inget hänger ihop och inga bitar faller på plats. Filmens narrativ har drömmens logik; någon annans dröm. Eller: tänk om det var så att vi efter tio minuter somnade och drömde resten? (Upplevde samma fenomen med en ”Vares”-filmatisering; en kollega frågade en timme efter visningen: Har vi sett film, eller har jag drömt?)
Filmen är ett hopkok av mycket, visuellt men också innehållsmässigt. Och inget hänger ihop och inga bitar faller på plats.
Två lönnmördare sitter i två veckor på ett hotellrum och väntar på ett telefonsamtal. En visslande städare (Mike Meyers) placerar mystiska väskor i förvaringsboxar på järnvägsstationen. En dödssjuk modersmålslärare (Simon Pegg) röker cigaretter och pratar med servitrisen Annie mycket men mest strunt. Ingen (stulen) replik sitter naturligt, i hela filmen, i mun på någon. Ens på pappret.
Filmen är en tecknad serie med skådespelare och pratbubblor.
När vi inte kan avslöja filmens handling (ingen spoilerrisk) återstår att upprepa: filmen är hypnotiskt snygg med färger speglade i våt asfalt, med Margot Robbie i huvudrollen, också producent. Och en fråga, naturligtvis utan svar; varför ställde Margot Robbie upp på det här? Hade skådespelarna ens roligt, mellan tagningarna? Med risk att bli lika tråkig som filmen upprepar vi: Filmen har ingen engagerande karaktär, ingen framåtrörelse och är därmed inte ett jota spännande, annat än visuellt. Glöm inte våldet och den manliga blicken samt den frånvarande humanismen.
Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.