Ann-Christine Snickars 06.11.2020 18:59

När vi passerat alla stationer går vägen tillbaka till utgångspunkten genom ett kalt och ödsligt vindsutrymme. Allt känns stort just där, som en försmak av hur det är att lämna det materiella bakom sig. Det förminskar inte föremålens betydelse, snarare accentuerar den, deras närvaro är oundviklig. Vi hanterar dem, de hanterar oss.

Teater Grus Grus har spelat på många platser, i Åbo slott och på ÅST:s studioscen, i Runsala botaniska trädgård eller fritt i stadens geografi. Nu är det magasinvinden vid Forum Marinum som gäller, ett suggestivt utrymme som blir den organiska inramningen kring huvudaktörerna i ”Väistämätön – Oundviklig”.

Vindsförrådet är ju oundviklig slutstation för vitt skilda föremål vi sorterat ut, särskilt de vi inte har hjärta att skiljas ifrån. När vi konfronteras med dem börjar de tala, formulera minnen, de är påträngande osorterade.

I den här pjäsen rör de stora pjäserna och de små grejerna också på sig. Den sammanlagda massan drar in en i en berättelse om tiden. Berättelsen har nästan slutat vara verbaliserat artikulerad, men har ändå form och attraktionskraft. Åskådaren reagerar mer spontant än i salongteater, där man ofta vet ganska väl vad man har att vänta.

För idé och regi står den välkända skådespelaren och dockteaterkonstnären Ishmael Falke, dramaturgin svarar Ville Kurki för. En massa föremål (trehundra, och mer), och rörelsen som fortplantas genom dem, för oss genom historien, hundra år kanske.

Det börjar som ett stilleben, som ges en impuls och får liv, nerifrån taket dalar ett (för mig) oidentifierat föremål, krokar i ett annat som får rörelsen att fortplantas, ett gammalt stryklod rasar i golvet, ett långsmalt metallredskap i ett snöre börjar pendla fram och tillbaka medan en raspig kuplett äter sig genom rummets akustik.

Det är en första koncentrationsövning, efter det får publiken (femton personer får plats per föreställning) vandra vidare genom utrymmet. Uppmärksamheten styrs av belysningen som lockar en vidare, och de ljud som uppstår när elektriska grejer slås på, som dammsugaren och elvispen, som har varsin roll när sakerna tar sig in i 1950- och 60-tal.

Scenerierna är uppbyggda som kedjereaktioner som fungerar mekaniskt och/eller elektroniskt i ett sinnrikt system som man ibland kan förutse, oftast inte. Principen är dominobrickornas, då rörelsen en gång är igångsatt kan man inte stoppa den.

Men delarna är brokigare: en matta dammar sig själv, mobiltelefoner ringer, en illröd trådtelefon låter höra av sig, en fax spyr ur sig ett ark okänd text. Idrottsreferat tränger sig in som en kil i ljudfältet (det handlar om Matti Nykänen!), på en stor skärm ses Breaking News från CNN.

Tidskikten går in i varandra och i samma blickfång som storbildsteven kan man få en gammal spinnrock, som hålls igång av en osynlig fot i nött och gammal sko. Bortom föremålskonstellationerna under vindens snedtak kan man ibland se människor i någon sysselsättning: en är en man som hugger ved.

Och ett par gånger tar sig en uråldrig krokig gumma – som en personifikation av tiden själv – fram mellan åskådarna och har ett oformulerat ärende till någon liten pryl. Skådespelare är tillika den tekniska personalen. De agerar nedtonat, men det finns något triumfatoriskt över att kedjereaktionerna går som smort. Som åskådare känner man den glädjen, en känsla som är ren, som hos ett barn.

Samtidigt förstår man att regissören och hans manskap också måste underkasta sig sakernas fysiska egenskaper som, när de sätts i rörelse, blir deras vilja. Den fula gamla väskan snurrar just så länge den tvinnade remmen den är fäst vid vill.

Rörelsen i oss som är människorna i rummet, är minst lika viktig. När vi passerat alla stationer går vägen tillbaka till utgångspunkten genom ett kalt och ödsligt vindsutrymme. En monoton musik ackompanjerar oss, det är som ljudet av ett blodomlopp, kanske ens eget.

Allt känns stort just där, som en försmak av hur det är att lämna det materiella bakom sig. Det förminskar inte föremålens betydelse, snarare accentuerar den, deras närvaro är oundviklig. Vi hanterar dem, de hanterar oss.

Föreställningar ges till slutet av november, denna vecka är de en del av TIP-Fest, den årligen återkommande internationella dockteaterfestivalen i Åbo, i år lite mindre i formatet, men närvarande. ”Väistämätön – Oundviklig” är dess clou, en upplevelse som är lyrisk och robust. Skönt omtumlande.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln