Johan Backas 07.03.2020 05:00

Under min barndom i 1990-talets Sverige såg min mor och jag såg ofta på TV tillsammans.
Pappa jobbade mycket, och vi hade bara en TV. Detta kunde förstås leda till konflikt, men vi hade bara det som i Sverige kallades för “skogs-TV”, dvs. bara farbror statens två kanaler samt den reklamfinansierade kanalen tv4.
Det gjorde att alternativen var så få att det var lätt att enas.
Vissa nätter hade jag svårt att sova, och efter att ha försökt somna i en timme eller så brukade jag försiktigt gå till vardagsrummet för att se vad min mamma kollade på.
Jag kommer fortfarande ihåg; det var Uppdrag: mord (Originaltitel: Homicide: Life on the Street).
Mamma sa att det egentligen var för våldsamt för att jag skulle få se på, men hon lät mig ändå sitta med och försöka förstå handlingen (som gick på engelska).
Nu kan ni säkert undra om det är lämpligt att en elvaårig pojke sitter och ser på när det skriks, svärs, slåss och skjuts på TV.
Som relativt nybliven förälder funderar jag på samma sak. Men det var något min mamma alltid gjorde med mig när vi såg på filmer och serier som jag tror har format mig till den jag är idag.
När en scen blivit våldsam brukade hon alltid börja fråga mig frågor: Varför tror du att de gjorde sådär? Är det bättre eller sämre för karaktären? Varför då? Vad tycker du?
Hon brukade även själv delta i diskussionen och lägga fram argument för att ge nyans och insikter till situationen hon tog upp.
På det sättet så fick jag alltid en utökad kontext om vad som hände, där det inte bara handlade om det jag kunde se på skärmen.
Och jag fick vara med och bearbeta vad jag upplevde direkt. Hon gjorde på samma sätt om jag hade någon fråga, framförallt om hon märkte att det var något av substans som jag hade ramlat över.
Vi diskuterade, funderade och jag fick stöd i att förstå vad som hände och varför.
När jag ser sluttexterna på en film idag får jag fortfarande flashbacks. Skärmen blir svart. Vit text rullar på skärmen och filmens eget soundtrack spelar.
Jag tar fjärrkontrollen för att stänga av TV:n men mamma stoppar mig:
”Ta det lugnt Rasmus, låt filmen sjunka in lite.
När du tänker på filmen och slutet, hur känner du nu?
Vad tycker du sensmoralen med filmen var?”
Låt oss gå från tv-soffan till arbetslivet.
Storebror Google avtäckte år 2016 rapporten från ”Project Aristotle” vars mål var att förstå vad som gjorde vissa arbetsgrupper mer framgångsrika än andra inom bolaget.
Slutresultatet visade på fem punkter, i prioritetsordning:

• Psykologisk trygghet – medlemmarna vågar uttrycka sina tankar och idéer utan risk för straff eller åtlöje
• Pålitlighet – medlemmarna levererar enligt överenskommelse
• Struktur och klarhet – vad jobbar vi mot, varför och hur?
• Mening – varför är det viktigt för mig?
• Påverkan – är resultatet av mitt arbete till nytta för organisationen som helhet?

När jag nu tänker tillbaka på alla de timmar jag har spenderat tillsammans med mamma och de diskussioner vi haft, så ser jag nu starka paralleller till en av de mest framgångsrika delarna i mitt eget ledarskap: jag ställer frågor, försöker öppna upp till diskussion och lära mig vad andra tänker, känner och tror.
Det hjälper både mig och mitt team att vara mer kunskapsmässigt och framförallt känslomässigt synkade.
När gruppen sedan diskuterar är jag noga med att hålla koll på att inga kommentarer blir för syrliga och kliver in ifall diskussionen går åt fel håll.
Och det är ett verktyg som bygger psykologisk trygghet.
Tack mamma <3
Slut
Författare: Rasmus Basilier
Huvudroll: Rasmus Basilier
etc…
Vad tycker du själv?
Borde min mamma gjort något annat?
Och vad tycker du sensmoralen är med den här texten?
Rasmus Basilier
Sales Manager Finland, Mantro Scalers GmbH
Ekonomie magister

Johan Backas
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln